I mötet med det som är ännu större och märkligare tycks de förlora sin kraft, sin ”låsning” och i stället ersättas av något som närmast är tyst förundran.
Frågan i rubriken tror inte jag att någon kan ge ett” rimligt” svar på.
Kanske kan två ”förundransvinklingar” ändå vara till hjälp - för någon…?
1. Religions- och språkvetaren Ola Wikander gav i början av året ut en bok med titeln: ”Gud är ett verb”. Bakgrunden är att det ord som i våra biblar översätts med Herren, faktiskt är ett verb, en verbform (יהוה). Ordet är förmodligen en böjd form av verbet ”vara” och skulle då översättas ”Han är”. I Guds egen mun blir det ”Jag är”. Och i de äldre delarna av bibeln handlar det nog mest om närvaro och närhet; inte om huruvida Gud finns eller inte.
”Kan Gud vara hos alla människor samtidigt?” Ja, ”Gud är” ju - hos Dig och hos mig…
2. Jag läste det i en konfirmandbok, à propos beskrivningen/bilden av Gud som Ljus.” Gud är ljus”, ja, så står det i Bibeln. Och så menade författaren: ”Hade någon kunnat färdas med ljusets hastighet hade tiden stannat helt och hållet; samtidigt som avståndet hade krympt ihop till noll”. Och så sägs det att ”Gud är ljus”. Gud är ljus.
”Kan Gud vara hos alla människor samtidigt?” Ja, Gud är ljus.
”Gud är” och ”Gud är ljus”.
Björn Frennesson, präst i Domkyrkan