Skolklassen trillar in i kyrkan. "Välkomna till en samling om påsken!" Jag tar med mig barnen in i berättelsen, möter deras frågor, lyssnar på deras reflektioner.
Sedan räcker en pojke upp handen. ”Fröken? Nu när vi är här vid Jesus kista…” Han pekar med sin lilla hand på det tre meter långa altaret i svart skiffer bakom mig. Ett altare format som en kloss; som en kista! Jag har aldrig tänkt på det förut. Efter alla år som Kyrka & Skola-präst i denna kyrka kommer jag nu helt av mig.
Av den här händelsen har jag lärt mig flera saker. Att få arbeta med barn är alltid lärorikt. Att som Kyrka få samverka med Skola är berikande för båda parter och i dagens sekulariserade samhälle en nödvändighet. Vi behöver som kyrka ta vårt ansvar att undervisa om var och när Jesus levde; hur och varför han dog och begravdes; och fråga oss om vi i vår tid hade vågat göra som kvinnorna? Vara de första på plats vid graven och – när den visade sig vara tom – vara de första att tro på och vittna om att Jesus lever.
Den djupaste lärdomen av mötet med skolpojken var att han, trots sina bristande bibelhistoriska kunskaper, med självklarhet vågade tro att han stod inför Jesu grav. ”Rulla bort stenen. Jag vill se honom.” Vilken vändpunkt! Kristen tro är en tro på uppståndelsen, vändpunkten. En tro på att det som tynger vår jord och våra hjärtan, som stänger ute livet, rullas bort.
