Ett rött hjärta på ett snöre mot en vit bakgrund.
Foto: Debby Hudson / Unsplash

Vad är diakoni?

Medarbetare berättar om arbetsuppgifter inom diakoni.

Diakoni handlar för mig om att tjäna

Diakoni handlar för mig om att tjäna, men inte att tjäna pengar utan att hjälpa och möta människor. Någon gång är det jag som behöver hjälp, en annan gång får jag vara den som hjälper.

När vardagen ställs på ända

Osäkerheten kring en diagnos, ett hastigt dödsfall, en olycka med oviss utgång, psykisk ohälsa, upptäckten av en kronisk sjukdom, ett nyfött barn som dör… Vardagen ställs på ända och innehåller utmaningar för både patienter, anhöriga och vårdpersonal.

Ett varierande och givande arbete

På en och samma dag kan jag gratulera en 85-åring, träffa en hemlös ung kille, och därefter möta en familj som har fått avslag på sin asylansökan. Jag möter många ensamma människor. Att arbeta med diakoni kan också handla om att ibland säga nej. Människor måste ta ansvar för sitt liv och försöka se till att pengarna räcker hela månaden.

Jag går bredvid en tid

Hennes gråt när hon lättar sitt hjärta är på en och samma gång befriande och plågsam. Hon säger att det betyder mycket att någon ser hennes gråt. Jag går bredvid en tid i hennes liv och det kan hända att jag lägger min arm om hennes axel, som Jesus gör på ikonbilden. Den kallas för vänskapsikonen.

Varje människa bär en historia och den får jag ta del av

Att tro, att ingjuta hopp, att få be för och med en annan människa, att få ge mat när pengarna inte räcker till, att uppvakta någon på sin högtidsdag, att få dela ut nattvard, att få trösta och samtala i det svåra, att fika ihop och skratta en stund, att dela livet.

Vill du ha lite kaffe?

Backstugan vill vara kyrkans köksbord. Vid köksbordet samlas man under enkla former. Stunden med kaffe, smörgås eller en kaka kan ge utrymme för olika sorters samtal, om stort och smått. Här kan jag få berätta, här kan jag få lyssna... 

Tårtkalas

Hennes Gudstro var stark och hon ville ibland att vi skulle be tillsammans. Men hon saknade att kunna gå ut. Hennes ben bar henne inte. Så dagarna blev långa och ensamma. Jag frågade vad hon längtar mest efter. Hon tänkte en kort stund och så sa hon: - Prinsessbakelse!