Är du ett lapptäcke?

Förlåt att jag gäspar, i natt var hon vaken tre gånger” så inleds samtalet med Karin, mamma till Siri 13 månader.

Foto: Malin Amrén

”Men det är en lycka jag har som förälder” lägger hon genast till och lägger lapptäcket över sin dotter som just somnat i vagnen.
Trots för lite sömn, trötta inandningar och tunga ögonlock känner och uttrycker Karin redan i andra meningen, tacksamhet och förundran över sin lilla dotter och föräldraskapet.


Både Karin och Siri tycker om att vara hemma, leka i trädgården, kratta löv eller
titta på insekter. Speciellt myror. ”Ibland är vi inne en hel förmiddag, ser en halv film (vi somnar oftast) eller bakar något gott för att nästa dag gå till öppna förskolan eller ta en promenad i stan”. Karin menar på att det egentligen inte spelar så stor roll vad de gör: ”Det är ju inte så att jag alltid har så kul men jag vill att vår dotter ska behålla sin nyfikenhet på livet och då är det ju upp till mig att försöka skapa förutsättningar för detta”.

Vidare menar Karin på att alla upplevelser faktiskt är nya, även om de går till
lekparken för tredje gången samma dag. För just det ögonblicket har de ju aldrig
upplevt innan. 

”Visst kan jag bli frustrerad och trött men jag vill liksom inte missa något”. Jag fascineras över Karins förmåga att betrakta livet och sin dotter, myrans promenad över grusgången och ingredienserna som tillsammans bildar en härlig
kaka. Den förmågan, vilket för mig blir en förundran över själva livet, att vi finns,
tycker jag visar på livskvalité, och att den kommer inifrån.

Lapptäcket över Siris lilla kropp rör sig då och då, och tanken slår mig,- kanske
är vi människor lite som lapptäcken? Bitar av tyg, olika former och mönster,
spill från tidigare misslyckanden,- som tillsammans bildar något vackert. Något nytt sammanfogat i förundran.
Och sömmarna, ja, dem syr vi själva.

Text Malin Amrén