När en anhörig dör blir allting plötsligt annorlunda, oavsett om döden kommer hastigt eller väntat. Sorgen som kommer kan kännas svår att hantera och mitt i alltihop ska man dessutom hantera praktiska frågor om begravning och gravsättning. I denna process finns församlingens präster och diakoner till hands om så önskas.
Alla människor i Sverige har rätt att bli begravda, att få en fin plats för sin grav. Men hur själva begravningsakten går till kan variera beroende på den avlidnes önskemål. Alla som tillhör Svenska Kyrkan har rätt till en begravningsgudstjänst i Svenska Kyrkans ordning i någon av Svenska Kyrkans kyrkor eller kapell. Präst, kantor och vaktmästare är där för att hjälpa de anhöriga att få ta det farväl man så väl behöver få uttrycka. Om den avlidne inte tillhör Svenska kyrkan tolkas det som att man inte önskar bli begravd i Svenska kyrkans ordning. Detta bör naturligtvis respekteras om inte särskilda omständigheter gör att man uppfattar det på annat sätt.
En trygghet för de anhöriga är ofta den hjälp och de råd en begravningsbyrå kan ge. De vet vad som behöver ordnas och kan ofta ge förslag på olika lösningar. Idag är det inte ovanligt att de anhöriga väljer att ordna med delar av begravningen själva.
Prästen som ska tjänstgöra vid begravningen tar kontakt med de anhöriga så snart som möjligt. Prästen har sedan ett samtal, oftast i hemmet, där anhöriga får berätta om den avlidnes liv och lägga fram sina önskemål.
I Romelanda och Kareby är det sed med själaringning för församlingsbor som gått bort. Själaringning var ursprungligen ett sätt att tala om för bygden att någon hade avlidit. Likaså bjuder församlingarna in till tacksägelse med klockringning i kyrkan, i samband med gudstjänsten i kyrkan på söndagen. Namnet på den avlidne läses upp, ett ljus tänds i ljusbäraren och en enkel bön bes för de sörjande.
När det är dags för begravningsgudstjänsten finns det en ordning för hur en begravningsgudstjänst utformas i svenska kyrkan men utformningen har naturligtvis skett i samråd med anhöriga.
Klockringningen kallar samman alla som ska delta och talar om att begravningen ska börja. Musik, sång och psalmer ger möjlighet att samla tankarna. Griftetalet, som riktar sig till de sörjande, tar upp frågor om livet, döden, sorgen och hoppet om evigt liv. Bibeltexter läses med tanke på situationen. Bönen blir ett samtal mellan Gud och församlingen.