Svenska kyrkan är i rörelse. Så har det varit sedan den första tiden, så är det idag och så kommer det att fortsätta att vara in i framtiden. Rörelse väcker alltid funderingar. Vad kommer att hända? Gör vi rätt nu? Hur ska vi gå för att hålla en klok kurs?
Inte minst märker jag av dessa frågor när jag får frågan om att föreläsa kring Svenska kyrkans utmaningar i olika sammanhang. Vilka är de? Hur ska vi hantera dem? Intresset är stort. Självklart kan man peka på ett antal utmaningar som finns där, men jag brukar ändå svara att jag inte vet vilka dessa utmaningar är eftersom det i stor utsträckning beror på vilken kyrka vi vill vara. Om vi är kyrka på det sättet då blir dessa frågor viktiga, men om vi vill vara kyrka på det sättet då tonar i stället dessa frågor fram som centrala.
Röster från olika delar av kyrkan
Under några år har jag nu arbetat som domprost i Lund. Innan dess arbetade jag på Stockholms stiftskansli och innan dess på nationell nivå och i församling. I de olika sammanhang jag finns tonar olika bilder fram kring kyrkan, hur den bör vara och vad den ska göra. I nedanstående försöker jag klustra samman det jag hört och sett under senare tid och sedan också göra några reflektioner utifrån det. När det i fortsättningen står ”vi” är det ett vi som jag tycker mig höra och som består av röster från präster och diakoner. Mitt ”vi” i texten är alltså min tolkning av ämbetsbärarnas tal om Svenska kyrkan.
Det som ger glädje
Självklart är det mycket som gör oss glada, men några av de saker jag tycker mig höra är detta: Det handlar om goda möten med människor. Ibland handlar det om vardagens triviala möten, andra gånger om djupare möten med diakonal eller existentiell klangbotten. Många pratar om det fantastiska med att än så länge ha resurser i tillräcklig mängd. Samtidigt finns en rädsla för att det nog inte kommer att vara fallet i framtiden.
Gudstjänsten beskrivs av många som central, om än med för låga deltagarantal. Det finns en stor glädje i att vara delaktig i det man är utbildad för, eller har intresse för, dvs. gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Vi ser också med glädje på när kyrka och teologi tas på allvar och syns i debatt och samtal, också utanför kyrkan – och inte bara när något negativt har uppdagats någonstans.
Det finns också hos många en stor stolthet för ett levande kulturhistoriskt arv och för alla som på olika sätt och gemensamt tar ansvar.
Det som väcker frågor
Samtidigt finns det mycket som gör oss fundersamma. Vi blir till exempel betänksamma när olika människor eller grupper – som alla söker ta ansvar i kyrkan – har svårt att se andra grupper som lika ansvarstagande.
Vi upplever att det finns en låg kunskap om kristen tro i samhället i stort, men också inom kyrkan. Hur ska vi prioritera bland allt som kan göras, är en annan fråga vi samtalar om? Hur kan vi vara kyrka när behoven ständigt tycks öka medan resurserna minskar i snabb takt? Många talar om faran med att fastna i en administrationskyrka. Den mätbara kyrkan. Ytterligare andra talar om att det är svårt att rekrytera såväl förtroendevalda som personal.
Kyrkans identitet
Och hur är vi en ”riktig” kyrka när vi går in i framtiden? Vissa vill värna folkkyrkan. Andra – och fler tror jag – ser mer värde i tydligt gemenskapsbaserade kyrkmodeller. Många ser hur rasismen och populismen ökar i samhället – vilken är då kyrkans roll? De diakonala frågorna menar många blir tydligare och mer utmanande i det samhälle som går oss tillmötes. Och vad blir då skillnaden mellan samhällets uppdrag och kyrkans uppdrag?
Några reflektioner
Det som hörs tycks vara ungefär detsamma oavsett var jag lyssnar. Jag tror att det som sägs kan sammanfattas med att vi känner att vi är i en brytperiod. Hur ska vi vara kyrka i en ny situation? Hur gör man om man är tvungen att prioritera på riktigt? Det finns en viss vilsenhet. Det gamla fungerar inte riktigt längre och vi behöver sätta målen och visionen för framtiden – och den diskussionen har vi inte riktigt slutfört ännu.
Men det som ofta sägs snabbt i en mening, hur ska det uttydas? Vad betyder det? Nedan har jag några korta reflektioner. För enkelhetens skull i punktform.
- Vi känner en rädsla för att kyrkan blir allt för navelskådande, allt för inåtvänd. Kanske handlar det om Svenska kyrkans sentida prioriteringar: handbok, strukturutredning, fastighetsfrågor, GDPR, administrativa system osv., osv. Jag tror att det finns en känsla av att det jag som präst eller diakon ser och arbetar med inte alltid är det som det talas om med de stora orden inom Svenska kyrkan. Många upplever att det är annat som prioriteras uppifrån och man känner helt enkelt inte igen sig. Här tror jag att Svenska kyrkan i stort har en kommunikativ uppgift som man inte riktigt klarat av ännu. På vilket sätt är förvaltning och utveckling två delar av samma verklighet? Och hur ska de förhålla sig till varandra för att utvecklingen ska bli klok och resurser användas på mest effektiva sätt? Här ser jag en möjlig – och i mina ögon – farlig utvckling där gruppen av anställda och gruppen av förtroendevalda fjärmar sig från varandra i sina respektive förståelser av vad som är viktigt för kyrkan.
- Vi ser hur den andliga nöden är stor. Många människor söker kyrkans grupper eller tid för enskilda möten, om än inte alltid primärt för gudstjänstfirande. Andra kommer i kontakt med kyrkan på otaliga andra sätt. Vi vet att vi behövs – för många. Samtidigt ser vi ständigt fallande siffror i vår statistik (även om vi just nu faktiskt ser ett ökat intresse från många) och inte minst hör vi om en religionsblindhet i tiden eller en avog inställning till religion. Vi ser också att den kroppsliga nöden är stor. Också här gör vi mycket. Den stora skillnaden är att här bejakas vår insats också fullt ut av samhället i stort. Det är lätt, menar jag, att det som egentligen måste hållas samman ses som skilda saker när kampen om pengar och medlemmar hårdnar. Kyrkan kan inte lämna sin kristna kärna oavsett vad medlemmar och andra tycker men kyrkan kan heller inte låta bli att utföra ett socialt arbete av rädsla för att bli som samhället i övrigt.
- Vi vill vara en ”riktig kyrka”. Vad detta innebär är inte helt enkelt att veta. I vissas mun innebär det en omsvängning från ett mer öppet folkkyrkoperspektiv till något där gemenskapen framträder tydligare. Att vara någonting annat än samhället i övrigt blir mer viktigt. I andras – men kanske inte lika mångas mun – handlar det om att vara en tydligare folkkyrka. Och att det begreppet måste fyllas med religiöst innehåll – ännu en gång. Jag ser en mer tydlig polarisering i förståelsen av vad det är att vara kyrka. Är det så, är det klart en mycket viktig fråga som bär alla möjligheter till framtida konflikter, bland personal, i kyrkoråd och mellan personal och kyrkoråd. Vilken typ av kyrka ska vi vara? Detta blir också mer accentuerat genom en försämrad ekonomi. Det är ju först nu vi måste börja prioritera på riktigt. Vi kan inte som kyrka göra allt i framtiden. Och när vi måste börja prioritera – då kommer vår kyrkosyn att bli en viktig riktningsgivare.
En kyrka i förändrade tider
Vi lever i en brytperiod. Detta är klart lätt att säga och det sägs nog egentligen under varje tidsperiod. Men jag tror att det stämmer på vår tid så till vida att vi har byggt upp ett visst sätt att vara kyrka. Vi är en professionell organisation som vill tas på allvar av samhället i övrigt. Vi är vana att ha stora personalgrupper, ha stor verksamhet och samtidigt hålla kyrkor och andra fastigheter i god kondition osv. Och nu blåser vinden till viss del åt motsatt håll.
Vilka vill vi vara?
Och hur är vi då kyrka? Här lever vi i en brytperiod där vi måste hitta en riktning. Jag tror inte att det hjälper att säga att allt är bra. Jag tror snarast att det behövs nya visioner. Vi behöver teckna ett nytt sätt att vara kyrka i en besvärlig framtid. Som jag ser det är det inte ett negativt sätt att gå in i framtiden utan ett ärligt sätt. Så här ser det ut och det kommer att – i alla fall ekonomiskt – med all sannolikhet att bli sämre. Hur gör vi då? Vilka vill vi då vara? Hur ska vår organisation se ut? Vilket är vårt budskap? Inte minst tror jag att det är viktigt att vi gör detta tillsammans med alla andra grupper i kyrkan. Om en förtroendevald person i Svenska kyrkan skulle lyssna in – på samma sätt som jag gjort här – vad som hörs i de situationer den befinner sig i, vad hörs då? Om en ideell person gör samma sak, vad hörs då? Ovanstående är min läsning av de tendenser jag tycker mig se och höra i samtiden. Men det finns som sagt andra berättelser. Hur gör vi för att jämka dem samman på ett klokt sätt – nu när vi måste börja prioritera på allvar?
Tre önskningar inför framtiden
Lösningen på alla frågor har jag inte, men tre önskningar.
- Ett levande teologiskt samtal
Jag tror och hoppas att ett mångröstat (men inte högröstat) samtal kring en teologisk vision för kyrkan ständigt förs, i församlingar, i stift och på nationell nivå. Och jag hoppas inför framtiden att detta samtal accentueras ytterligare, så att vår framtida kyrka grundas i vår genomdiskuterade vilja – inte bara att ”det var så det blev”. - Ett öppet och inkluderande samtal
Jag hoppas att detta samtal är ett öppet och inkluderande samtal som förmår se det goda också hos de personer som har uppfattningar jag inte delar. - En kyrka som fortsätter att vända sig utåt
I tider av oro har alla organisationer en tendens att vända sig inåt. Jag hoppas att Svenska kyrkans väg inte blir sådan. Guds värld tecknas inte av kyrkans väggar utan av skapelsen i dess helhet. Där har kyrkan att bidra på sitt sätt och att också välsigna allt det goda som redan sker.
Niclas Blåder
Domprost i Lund