Hur ser Svenska kyrkans framtid ut? Den frågan kan klart besvaras på olika sätt. Om det handlar om den kristna trons överlevnad och att nya generationer ska nås av evangeliet så har jag inga allvarliga betänkligheter. Kristen tro kommer att finnas kvar. Men om det handlar om på vilket sätt den kyrka vi känner idag kommer att se ut om säg femtio år, då är jag mer svävande på molnet.
Som kyrka står Svenska kyrkan inför stora svårigheter – inte minst ekonomiskt. I denna korta text funderar jag lite över detta. Och jag kommer att göra det genom att måla upp två övergripande tankefigurer: den stora folkkyrkan med ekonomiska möjligheter och den lilla troende gemenskapen som på ett annat sätt kan vara ett salt och ett ljus.
Båda sakerna används här som just tankefigurer och är därför inte helt verklighetsrelaterade. De tjänar syftet att visa på schablonbilden av två poler som jag ser som viktiga i kyrkan – och där jag sympatiserar med båda.
Två återkommande kyrkliga ideal
Om vi tar det från början: I Apostlagärningarna berättas hur de första församlingarna skapades. Det vi vet är att det var små grupper som träffades i hemmen, man levde i ”brödragemenskap”, dvs. man delade på de tillgångar man hade. Situationen i det Romerska riket ändrades fram och tillbaka, men oftast stod församlingen i en motsatt ställning till samhället i övrigt. Man var helt enkelt något annat. I början av 300-talet ändrades allt. Efter en tid av starka kristendomsförföljelser blev Konstantin den Store kejsare. Den första kristna kejsaren.
Mot slutet av 300-talet var kristendomen inte bara erkänd utan också det Romerska rikets statsreligion. Konsekvenserna blev enorma. Kyrkan tog snabbt över samhällets struktur och organisation. Man fick helt enkelt makt. En konsekvens var att pendeln ibland slog tillbaka. Vad hände med att vara något annorlunda – ett salt och ljus? Ska kyrkan verkligen vara en kopia av samhället?
Rörelsen mellan att vara som samhället i övrigt och att vara något annorlunda har sedan följt kyrkan genom århundradena. Ibland har det ena haft överhanden, ibland det andra – men det har alltid funnits där som parallella spår. Det samhällsnära eller gemenskapen, saltet och ljuset.
Folkkyrkans framväxt
Under 1800-talet växte frikyrkorörelsen fram i pietismens kölvatten, som ett svar på en stelnad kyrka. Kyrkans svar var kraftfullt negativt. Först i fysisk form, med straff och utvisning. Sedan ideologiskt. Svenska kyrkan skulle vara något annat än de nya ”föreningskyrkorna”. Med Einar Billing, J.A. Eklund och Manfred Björkquist lades en moteld i form av folkkyrkobegreppet, som hämtades hit från Tyskland, med en väg över Danmark.
Begreppet är undflyende till sin karaktär, men i korthet handlar det om att kyrkan omfattar hela landet, det vill säga Guds nåd når varje människa och om att ingen skall ställas utanför – det finns rum för alla. Kyrkan är inte en förening för de likasinnade utan en gemenskap för de som vill ta emot Guds budskap om nåd.
1900-talet bjöd på många turer kring Svenska kyrkan. Men folkkyrkotanken parad med en mycket god ekonomi under 1950-1990-talen formade en kyrka som täckte in hela landet, som byggde kyrkor i stor omfattning och som hade möjlighet att anställa stora grupper människor. En konsekvens av detta var att kyrkan i hög utsträckning professionaliserades. Det var inte längre lika viktigt att församlingen bestod av troende människor som bar lära och innehåll, i gudstjänst, bön och arbete.
Ibland har 1900-talets Svenska kyrkan beskrivits som när ett barn ritar en huvudfoting – det finns ingen kropp. Allt som behövs är huvudet – dvs. kyrkoråd och anställda, inte någon församlingskropp.
Självklart är allt detta som sagts hittills grova förenklingar, men de bär också vissa sanningsanspråk.
En ny verklighet
Detta är den kyrka de flesta av oss idag är uppväxta med och kanske också ser som det enda sättet för en kyrka att fungera. Man är stor, folklig, har makt och möjlighet, man är en samhällsaktör av rang och en stor fastighetsförvaltare. Men – det finns alltid ett men – är det så en kyrka måste se ut? Vi behöver bara se ut över världens kristenhet för att se att så inte behöver vara fallet. Och två rörelser som samverkar i Sverige i dag pekar på något annat: en minskande ekonomi och längtan hos vissa till det kyrkan var en gång – ett salt och ljus, något annorlunda, en tydligare gemenskap. Att inte bara spegla samhället.
Här är vi idag. Praktiskt har ekonomin blivit en stor stötesten. Vi måste prioritera nu på ett helt annat sätt än vi har behövt på mycket länge. Vi är i ett läge där vi faktiskt gång efter annan måste välja bort något som är otroligt viktigt och mycket bra, till förmån för något annat som är otroligt viktigt och mycket bra – vi har helt enkelt inte pengar till allt längre. Det handlar om verksamheter, kyrkor och personal.
Ideologiskt börjar, i alla fall vissa, tänka att situationen ger en möjlighet vi inte sett på länge att på allvar fundera kring hur vi vill vara kyrka i framtiden. Att inte bara upprepa det generationen före gjorde. Vi har nu en reell möjlighet att göra ett val om hur framtiden ska se ut.
Vilken väg ska kyrkan välja?
Men hur ska vi då göra, vad blir viktigt? Här tycker vi säkert olika. Hur är vi kyrka på bästa sätt i framtiden? Är det att söka behålla den struktur som finns idag – även med en försämrad ekonomi – att helt enkelt fortsätta att sträva efter att vara en stor folkkyrka? Eller är det att tänka på andra sätt där den troende gemenskapen som salt och ljus i samhället tydliggörs och förstärks och där kyrkan blir något annat än det omgivande samhället? En kyrkoverklighet som kanske inte kräver lika mycket pengar – men som i stället kräver engagerade människor.
Det finns klart ett tredje alternativ att tillgå – att helt enkelt inte tro på de ekonomiska och sociologiska prognoser som pekar på att Svenska kyrkan kommer att fortsätta att befinna sig i ett motlut, medlemsmässigt, och därmed också ekonomiskt. Och att därför leva i förvissningen att situationen kommer att reda upp sig – vi kommer att kunna bedriva församlingsarbetet som vi gör idag också i framtiden, även om vi inte gör något drastiskt åt situationen.
Även om detta tredje alternativet tycks lockande för några är det få eller inga prognoser eller studier som stödjer ett sådant alternativ. Allt visar att något måste göras – frågan är vad? Och för att kunna besvara den frågan måste vi besvara vad vill vi då vara i framtiden? Och så är vi tillbaka i de ursprungliga tankefigurerna: en stor ekonomiskt stark folkkyrka eller en mindre kyrka byggd på gemenskap, som kan vara ett salt – vad vill vi driva mot?
Utredningen Närhet och samverkan sökte besvara frågan genom att ta ställning för att vi ska fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta söka vara en folkkyrka med storlek och kraft. Genom att skapa större enheter kunde mer ändamålsenliga organisationer skapas och ekonomin fungera ett tag till. Så har det också blivit och en stor mängd församlingar har lagts samman eller bildat pastorat under de senaste åren.
Kritik har hela tiden funnits – Vad är det vi gör? Blir det verkligen billigare? Vad händer med gemenskapen och det folkliga engagemanget? Hur kan vi nu vara ett salt och ljus? Är kyrkan på väg att bli en koncern? Blir vi inte bara en kopia av samhället och helt utan annorlundaskap?
Samtidigt har förvaltarskapstanken förts fram av andra. Exemplen från Bibeln och kyrkohistorien är många – det vi är satta att förvalta skall vi göra så bra som möjligt, för att i förlängningen kunna vara Guds händer och Guds mun i så stor omfattning som möjligt i vår värld. Och att därför inte försöka bevara så mycket som möjligt av de goda strukturer vi har haft fram till idag är dumt. Ja, det till och med går emot Guds vilja, eftersom vi är satta till att vara goda förvaltare, och inte halvdana, av det vi anförtrotts.
När ekonomin sätter gränser
Här någonstans står vi nu, även om stift och församlingar har kommit olika långt. Någon har sagt att kyrkan ständigt måste förändras för att förbli vad den är. Men frågan är hur? Slår vi sönder gamla församlingsstrukturer och bygger större församlingar/pastorat gör vi något som är irreversibelt och som har burit i 1000 år och som väckt engagemang och tro. Gör vi ingenting kommer det inte att fungera ekonomiskt. Fastighetsunderhåll och personal äter snabbt upp tillgångarna. Och då handlar det inte om en distanserad framtid, det handlar om i övermorgon.
Vi pratar ofta om bärkrafter i en församling: pastoral, ekonomisk, demokratisk och organisatorisk. Den viktigaste torde vara den pastorala bärkraften och de övriga är stöd till den. Samtidigt är det de övriga tre bärkrafterna som definierar på vilket sätt en församling kan agera pastoralt. För vilka är de faktiska möjligheterna att utföra ett större kvalitativt pastoralt arbete, utan ekonomi? Man står sig slätt.
När jag tänker på det kan jag själv inte se det på något annat sätt än att de båda tankefigurerna (som här är grovt utmejslade i sina extremer) ges utrymme parallellt i det vi bygger för framtiden. Jag sympatiserar med ett folkkyrkligt förhållningssätt, med låga trösklar, stort socialt ansvarstagande och samhällsengagemang och inte minst ett erbjudande om Guds nåd till varje människa oberoende av yttre förutsättningar. Världen är redan räddad av Kristus, det kan varje människa vila i. Men jag kan också sympatisera stort med vikten av den troende gemenskap, av att beslut ligger nära (av teologisk hänsyn, men också av demokratisk), av att vara ett salt och ljus i en sargad värld, av att det i slutänden inte kommer an på pengar eller strukturer utan på människor som brinner av tro och längtan efter det heliga.
Jag vill helt enkelt att Svenska kyrkan också fortsättningsvis ska vara öppen för alla utan förbehåll och med ett stort utåtriktat socialt arbete och att den kan bygga de mindre gemenskaperna för de som så önskar där tro, gemenskap och att vara salt och ljus är de viktiga beståndsdelarna.
Två möjliga vägar framåt
Så hur gör vi då för att klara det? Som jag förstår det är de framkomliga vägarna två om vi i framtiden – ekonomiskt och praktiskt – skall kunna härbärgera och utveckla båda tankefigurerna samtidigt i våra församlingar.
Den första vägen tar sin utgångspunkt i att kyrkan är en. Vi talar om en världsvid kyrka. Men där finns också olika kyrkofamiljer varav den lutherska är en och Svenska kyrkan är en del av den. Där har vi vår hemhörighet, mer precist. Kontentan är att vi hänger samman. Ingen församling är en ö bland andra öar. Vi är knutna till varandra, ganska löst organisatoriskt, men desto tätare teologiskt. Jag hör det inte alltid i debatten, men min uppfattning är att vi har ett ansvar som sträcker sig långt utanför den egna församlingen. Vi har faktiskt ett långtgående ansvar för varandra. Inte bara till grannförsamlingarna utan långt vidare i vår kyrka. Det är självklart därför vi har ett utjämningssystem.
Men det räcker inte att hänvisa till det, vi måste bli bättre på att hjälpa varandra. Och en väg att gå är att samarbeta och samverka. Den tid är förbi då vi kunde vara oss själva nog, som församlingar. Det som framtiden kräver av oss alla är att vi ser varandra, samarbetar och samverkar seriöst där så bara är möjligt – vare sig vi vill eller inte.
Den kyrkliga logiken är skild från den politiska/samhälleliga logiken. I samhället handlar det om att vinna, att lägga mitt perspektiv på ditt och sedan ha företräde, medan den kyrkliga logiken är kroppsmetaforen – alla ska med, alla ska höras. Om en församling lider så lider hela den kyrkliga kroppen. Vi har helt enkelt ett stort ansvar för varandra. Att skapa adekvat samverkan på detta sätt kan självklart fungera, men jag tror tyvärr att det ofta är svårt och att det i hög utsträckning bygger på individers – ofta temporära – drivkraft och engagemang.
Den andra vägen som står till buds är att vi bildar pastorat, men med starka församlingar. Jag tror till och med att det är ett bra alternativ. Ja, kanske till och med ofta det bästa alternativet. Att bilda ett pastorat ger ofta en stadga och struktur som når bortom individens engagemang. Pastoratet är i sig själv inget mer än en organisatorisk samverkansform, men den kan öppna upp för satsningar, inriktningar och resurssättningar som få församlingar skulle klara själva, även om man samverkar nog så mycket.
Det är viktigt att ta fasta på att det är församlingen som är den bärande enheten i pastoratet. Därför måste församlingen alltid stå i centrum och inte den organisatoriska överbyggnaden, pastoratet. Det är i församlingen det kyrkliga livet händer. Pastoratet kan med fördel, till exempel, administrera och sköta expedition, kommunikation osv. Men när det gäller den grundläggande uppgiften är det församlingen som är centrum.
Kyrkan är mer än en organisation
Men, och också detta men är viktigt oavsett vilken väg vi väljer, en kyrka är ingen koncern. Oavsett hur vi organiserar oss och även om personal ska ha löner och taken hållas hela är kyrkan ”något annat” och spelar på delvis andra villkor än samhället i övrigt. Det får vi aldrig glömma. Hur ska vi annars förstå bibelord som: ”Samla inte skatter här på jorden” (Matt. 6:19), ”Mitt rike är inte av denna världen” (Joh. 18:36) eller ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (Mark. 10:21).
Kontentan av det jag mycket rapsodiskt har försökt teckna ovan är att ska vi kunna bevara en kyrka i framtiden som dels är ekonomiskt stark och därför har möjlighet att bedriva såväl pastoralt som socialt arbete, dels kan bygga de små troende gemenskaperna och vara ett salt och ljus i världen – så tror jag att vi måste se sanningen i vitögat. Vi måste organisera oss på nya sätt – pengarna räcker inte längre till allt, trots att vi är en rik kyrka i jämförelse med många andra. Men hur vi än väljer att organisera oss framgent måste det göras mot bakgrund av att vi är en kyrka och inget annat.
Några viktiga medskick
För att detta skall vara möjligt tror jag att några medskick är viktiga:
- Vi behöver rannsaka oss själva – hur tänker jag på min egen församling i relation till grannförsamlingen? Vilket ansvar för andra tar jag?
- Hur bygger vi samarbeten som är långsiktiga och inte personbundna?
- När kyrkliga enheter behöver bli större för att kunna bära sig ekonomiskt, då måste det primärt göras så att församlingar blir kvar och företrädesvis pastorat bildas.
- Det är av vikt att en så stor del av makten stannar så nära församlingarna som möjligt. Det är viktigt ur en demokratisk synvinkel, för ett fortsatt intresse och inte minst för att det är i församlingen ”det sker”. Pastoraten är en överbyggnad för att möjliggöra och underlätta – inte mer.
- Detta kräver tydliga delegationer till församlingsråden – och inte bara i mjuka frågor.
- Det kräver också ett genomgripande reflektion kring vad som skall läggas på pastoratsnivå och vad som bör ligga i församlingen. Såväl att lägga för mycket som för lite på respektive nivå förfelar syftet.
Niclas Blåder
Domprost i Lund