Vi måste börja i kyrkosynen! Den meningen har jag hört såväl mig själv som många andra säga under den senaste tiden. När kravet på prioriteringar knackar på dörren måste vi ha någon grund att fatta våra beslut utifrån. Att fatta beslut ad hoc eller utifrån enbart rent praktiska, ekonomiska eller sociala perspektiv känns inte tillfyllest i en kyrka. Vi måste börja i kyrkosynen. Vilka är vi? Vilka vill vi vara? Samtidigt vet alla som har läst Avery Dulles bok Models of the Church eller någon annan liknande bok att det där med kyrkosyn inte är helt enkelt. En kyrka kan se ut på väldigt många olika sätt och ändå vara en sann kyrka.
För oss är mycket redan givet. Enligt Kyrkoordningen är Svenska kyrkan en öppen folkkyrka och den har sin läroidentitet i den lutherska traditionen. Men hur det skall förstås är inte alltid lika enkelt att se.
En öppen folkkyrka byggd på luthersk grund kan också den se ut på skilda sätt och prioritera olika saker. Om jag nu själv tar på mig rollen som uttolkare av vad jag skulle mena är en relevant kyrkosyn idag (i alla fall någon aspekt av en sådan) hur skulle den då se ut?
Frågan som Bonhoeffer ställer
I Dietrich Bonhoeffers ofullbordade bok Etik reflekterar han över att inte ens de han uppfattar som goda människor protesterar mot regimen i nazityskland. Hans funderingar rör sig kring människors bevekelsegrunder och landar i att den fråga man måste ställa sig inte är, vad som till exempel är gott eller moraliskt – utan vad vill Gud? Bonhoeffers svar kan otvivelaktigt problematiseras, men om jag nu bara lånar hans fråga och för den över till vår situation och funderar kring vilken kyrka vill Gud att vi skall vara. Vilket blir då svaret? I alla fall ett svar på den frågan menar jag att vi hittar i Matteus 25:
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig? Kungen skall svara dem: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:35-40)
Tron får konsekvenser
Människan är i centrum. Matteus 25 är ett av många – men ett väldigt tydligt – exempel där tron får sociala konsekvenser och – vill jag tänka – därför också bör finnas som en grund för hur vi förstår kyrkan.
För mig tonar just detta fram som viktigt när vi som kyrka går in i framtiden. Människans väl, här och nu, blir helt enkelt en viktig pusselbit för mig i min förståelse av tron, men också av kyrkan.
Utmaningarna som kräver ett svar
Världen är idag en mycket orolig plats. Oroligare än på mycket länge: politisk populism, militär upptrappning, flyktingar, miljöfrågor, 2/3-dels samhälle, psykisk ohälsa hos ungdommar. Om vi nu bara håller oss till det som oftast fyller våra olika media. Självklart kan listan göras oändligt mycket längre om vi höjer blicken från det som oftast rapporteras hos oss och ser ut över världen.
Hur hanterar vi situationen och hur rustar vi oss på bästa sätt inför framtiden som kyrka – om detta är viktiga utmaningar och om människan är centrum för vår syn på kyrkan? Kring detta borde ett viktigt ecklesiologiskt samtal föras. Men gör vi det? Och i så fall hur?
När teologin möter människors verklighet
För ett 50-tal år sedan startade den befrielseteologiska rörelsen i Latinamerika som en uttalad reflektion över praxis där fokus var förändring av den fattiga människans liv. Livet i alla dess olika delar skulle påverkas av Gud. Och kyrkan var ett redskap för detta.
Det har gått många år sedan dess, världen är idag en annan och mycket kan sägas om befrielseteologin, nu när man ser den på lite avstånd. Men jag kan inte låta bli att fundera kring vissa aspekter av dagens ibland – i mina ögon –introspektiva ecklesiologiska debattfokus i Svenska kyrkan i relation till befrielseteologins utåtriktade, människonära och praxisrelaterade.
När befrielseteologins förgrundsfigurer en gång behandlade kyrka, människa, Gud, nåd och frälsning, då gjorde man det för att det hade ett högre syfte – människor led och här hade teologin och kyrkan en av Gud påbjuden uppgift att verka. Det var det man teoretiserade kring. Ibland får jag idag intrycket att vi diskuterar/teoretiserar vår syn på kyrkan – utan att ha ett sådant högre syfte. Vi tycks ibland mer diskutera kyrkosynen för kyrkosynens egen skull, än in i en konkret verklighet. Jag ser i alla fall inte tydligt och frekvent dagens stora frågor för människor och samhälle ligga som en grund i den allmänna ecklesiologiska debatten. Jag ser det i församlingsarbetet, men som sagt inte lika klart i det ecklesiologiska samtalet.
Min fråga blir därför till slut: var ligger den ecklesiologiska debattens primära fokus idag? Ligger det där det bör det ligga? Och varför är det så? Kort sagt, vilken fråga vill dagens ecklesiologiska samtal besvara?
Kyrkans grundläggande fråga
Själv tror jag att frågan om människans väl måste vara den grundläggande frågan i och för kyrkan. Vi bär som kyrka unika redskap att adressera några av vårt samhälles stora och människonära frågor. Det kan handla om att slå vakt om gemenskapen i en individualistisk tid och att låta dessa gemenskaper bygga på mångfald. Det kan handla om bevarandet av människovärdet i relation till flyktingar och andra när fokus lätt enbart blir ekonomi eller kultur. Det kan handla om skapelsen och miljöfrågorna. Det kan handla om väldigt många olika saker där vi som kyrka tydligt kan bidra.
Självklart gör vi också allt detta i större eller mindre omfattning, men hur förstår vi kyrkan i förhållande till det? Är det något kyrkan gör, men också kan låta bli att göra om situationen kräver det, eller ligger det som ett grundfundament i kyrkans väsen som allt måste utgå från? Jag tror på det senare.
En kyrka för människans skull
Identitetsfrågorna och de ecklesiologiska frågorna tycks spela större och större roll i våra samtal, samtidigt som vår värld blir mer och mer orolig och de samhällsrelaterade frågorna blir mer påtagliga. Men hur ser korrelationen dem emellan ut? Varför diskuterar vi det vi diskuterar? Vad ser vi som viktigt att lyfta fram som byggstenar i den kyrkosyn vi vill driva?
Att ha en förståelse för vad kyrkan är, det är självklart viktigt som grund och riktningsgivare i en kyrka. Men om inte denna förståelse bottnar i den enskilde människans liv, här och nu, befarar jag att vi som kyrka lätt kan gå vilse i en värld som har ett skriande behov av Guds nåd och mänsklig omsorg.
Niclas Blåder
Domprost i Lund