Om kristen tro och kyrkans uppgift

I den här texten vill jag, så kortfattat och pedagogiskt som möjligt, berätta fram min egen syn på och vision för Svenska kyrkan i Lund. Sedan får andra reagera, pröva och bygga vidare. Det är som det ska vara, på så sätt kan mina och andras tankar utvecklas. Det bästa bygget blir ju när vi hjälps åt.

Meningen med kristen tro

Vad är meningen med kristen tro? För mig tar den frågan sin utgångspunkt i den enskilda människan. Kristen tro är inte något som enkelt låter sig definieras; den rymmer mycket och tar sig olika uttryck beroende på vem som frågar efter den eller möter kristen tro. Vad kristen tro är, definieras till stor del av den som möter kristen tro.

Kristen tro kan vara ett förhållningssätt, en lära, en dogm, en etik, ett synsätt eller ett minne – något som knyter mig till släkten, bygden eller historien. Jag tänker så mot bakgrund av den danska teologen Grundtvigs ord: Människa först, kristen så. Men också mot Origenes ord om Alltings återställelse, där han talar om Guds löfte att hela det som har brustit i världen, och Dietrich Bonhoeffers ord om att Världen är försonad genom Kristus.

Uppgiften är att visa på Guds kärlek och att hjälpa människor att vara just de människor Gud har skapat dem till – i en ibland svår och ogästvänlig värld. Varje människa är skapad med sina unika gåvor. Det är dessa gåvor kristen tro ska tydliggöra och synliggöra. Varje människa är ett original, inte en kopia, och varje människas gåvor behövs.

Meningen med kristen tro är också ett uppdrag från Gud – att hela världen från alla sår. För att lyckas med det uppdraget behövs varje människas gåvor, hennes händer och röst. Därför är detta också kyrkans uppgift.

Att vara kyrka kan göras på många olika sätt

Att vara kyrka är att vara ett redskap för ovanstående – och det är komplext! Jesus skickade iväg sina lärjungar att döpa och lära, och sedan dess har kyrkan vuxit, förändrats och splittrats, gång efter annan. I dag är vi omkring 2,5 miljarder kristna i 35 000 kyrkoorganisationer världen över. Vi i Lunds pastorat är lutheraner inom Svenska kyrkan – närmare bestämt 46 000 personer i Lund, fördelade på sju församlingar. Platsen delar vi med andra kristna samfund, andra religioner, ateister och agnostiker – ja, med varje människa som bor eller vistas här.

Att den stora bilden av vad det är att vara kyrka är komplex, det håller nog de flesta med om. Men också inom vårt eget samfund, inom pastoratet och i församlingarna – bland ideella, förtroendevalda och anställda – finns det olika uppfattningar om vad det innebär att vara kyrka för oss, just här: vad som är viktigt och hur vi gör. Och troligen inte bara på detaljnivå, utan faktiskt i grunden.

Trots dessa olika bilder av vad det är att vara kyrka måste vi gå framåt tillsammans och inte bli stillastående, men med vetskap om att Bibelns metafor för kyrkan är kroppen. Det vill säga, vi är olika och ska vara olika. Olikheten berikar och gör kroppen levande. Vi ska komplettera varandra. Men det måste hanteras klokt så att det inte leder till sin motsats – att delarna går mot varandra och att allt därför lamslås.

För mig är denna mångfald och gemenskap avgörande. Hela gudsbegreppet vilar på det. Gud är en och samtidigt tre. Därför kan sammanhållen olikhet aldrig vara något felaktigt eller konstigt i kristen tro – snarare något eftersträvansvärt.

Luthersk tradition

Kyrkans uppgift är inte primärt att frälsa människor, det är redan utfört genom Jesus död och uppståndelse. Uppgiften är att stödja dem som behöver hjälp och att vara en röst för dem som ingen röst har. Att välsigna allt gott som sker i världen och att arbeta mot det som är nedbrytande. Kyrkans uppgift är också att vara ett fönster mot det heliga i gudstjänst och på andra sätt. Att bistå med kunskap och reflektion, så att förhållandet till Gud kan fördjupas tillsammans med andra. Uppgiften är att möta varje människa med blick för vad just den personen behöver för att må bra, kunna använda sina gåvor på bästa sätt, vara fullt ut människa, känna Guds kärlek och se Gud så tydligt som möjligt.

Att vara kyrka är alltså komplext. Olika kyrkor och samfund hanterar dessa uppgifter på skilda sätt, liksom olika personer inom ett och samma samfund tolkar och agerar utifrån dem på olika sätt. Ändå finns en grund att hålla sig till inom den lutherska traditionen och inom Svenska kyrkan. Vår tradition ger oss helt enkelt olika verktyg för att förstå, tolka och leva vår tro. För mig, och i luthersk tradition, är tvårikesläran, kallelsetanken, det allmänna prästadömet, rättfärdiggörelseläran, liksom den grundläggande betydelsen av Bibeln, sådana verktyg. Genom dem kan vi som kyrka och enskilda kristna söka vägar att hjälpa människor att vara just de människor Gud har skapat dem till – i en ibland svår och ogästvänlig värld.

Tvårikesläran säger att Gud finns i och handlar genom kyrkan, men också på många andra sätt utanför kyrkan – genom organisationer, myndigheter och människor i världen. Kallelsetanken säger att alla uppgifter är lika mycket värda. Det är inte bättre att vara något visst än något annat, så länge båda syftar till att världen helas från sina sår. Det allmänna prästadömet pekar på varje människas närhet till Gud, oavsett hur nära hon står kyrkan i övrigt. Rättfärdiggörelseläran säger att vägen till Gud inte går genom egen vilja eller genom gärningar. Du kan aldrig förtjäna Gud – Gud får du av nåd.

Bibelns betydelse är central. I den möter vi Guds ord tydligast. Men också Bibelns bredd är viktig: ibland gör den att tydligheten minskar, men den visar att vi aldrig kan förfoga över Gud eller förstå Gud fullt ut. Gud är alltid mer. I Bibeln finns mänskliga erfarenheter under många århundraden samlade. Den visar att kristen tro inte är enkel, rätlinjig eller tydlig. Kristen tro är något vi som kyrka och som enskilda kristna måste brottas med och ständigt arbeta med för att finna vägen fram.

Lunds pastorat har, genom sitt lutherska arv, ett antal nycklar som vi både måste hålla oss till och använda – och som kan hjälpa oss när vi söker vägen framåt.

Gemenskapskyrka och folkkyrka

Svenska kyrkan i Lund är både en gemenskapskyrka och en folkkyrka. Församlingarna och församlingsgemenskapen ska finnas för dem som så önskar – med möjlighet till gemenskap över åldersgränser, etniska gränser och andra gränser. Med möjlighet att delta i gudstjänster och andakter. Med möjlighet till verksamheter som stärker och bygger närheten mellan människor och Gud. Med möjlighet att, tillsammans med andra, axla Guds uppdrag att hela världen. Och med möjlighet att växa som människa i mötet med både annorlundaskapet och det heliga.

Vi är alltså en gemenskapskyrka ör den trängre kretsen. Inte kvalitetsmässigt. Inte som något bättre. Men församlingsgemenskapen ska finnas för dem som faktiskt behöver mer – som önskar mer kunskap, mer gemenskap, mer bön, mer bibelläsning, mer gudstjänst och nattvard. Vi ska helt enkelt finnas där för dem som vill fördjupa sin relation till andra och till det heliga.

Men vi är inte bara en gemenskapskyrka. Vi är också en folkkyrka. Båda kyrkomodellerna har sina rötter i Bibeln och i kyrkohistorien. Svenska kyrkan i Lund är också en kyrka med låga trösklar, öppenhet och stor frihet. Min förhoppning är att vi i Svenska kyrkan i Lund bär med oss insikten att Gud inte bara verkar genom kyrka och församling, utan också ständigt verkar fullt ut utanför den kristna gemenskapen – på sätt som vi inte alltid förstår eller kan kontrollera. Gud är, gång efter annan, en Gud som överraskar.

Det är viktigt att vi ser att vi är många på denna plats som arbetar mot samma mål – Guds rikes utbredande, just här. Det görs av kommun, region, föreningar, enskilda och på många andra sätt. Vi är inte de enda. Här gäller det att se varandra, samarbeta där det är befogat och välsigna allt det goda som sker.

Församlingen kan aldrig vara sluten eller bestå av enbart vissa grupper. Församlingen är aldrig de förtroendevaldas, de anställdas eller någon annan grupps. Församlingen är en öppen gemenskap med låga trösklar. De förtroendevalda har ett särskilt ansvar genom att de är valda till sina uppdrag, och de anställda – inte minst präster och diakoner genom vigningen – har ett särskilt ansvar att följa Svenska kyrkans tro och lära. Men ingen av grupperna är församlingen. Församlingen är alla gemensamt: medlemmar, intresserade, gudstjänstdeltagare, verksamhetsaktiva, ideella, anställda och förtroendevalda.

Det innebär att församlingarna i Lunds pastorat är mycket stora. De består inte bara av de aktiva eller av dem som firar gudstjänst. Församlingarna finns där för människor som söker kyrkan i livets olika skeden – vid dop, vigslar, samtal eller andra tillfällen. Vi kan vara kyrka för dem i vetskap om att det är gott nog; mer behövs inte. Så är det i en folkkyrka. Teologiskt är alla redan nådda av Kristi försoning. Där behöver vi inte göra mer.

Ibland funderar jag ändå över hur vi i Svenska kyrkan – både i stort och här i Lund – förhåller oss till dessa två typer av kyrka: gemenskapskyrkan och folkkyrkan. Det är lätt att gemenskapskyrkan uppfattas som det ”rätta” eller det ”fina” sättet att vara kyrka. Det är också det som oftast syns och mäts. Att vara kyrka handlar i grunden inte bara om att skapa verksamhetsdeltagare, gudstjänstfirare, bibelläsare eller nattvardstagare, utan om något större och djupare. Det är att ta ansvar för skapelsen i dess helhet, att visa på Guds kärlek och omtanke och på så sätt underlätta för människor att bottna i sig själva – så att livet kan levas också utanför kyrkans murar.

Hur gör vi detta i nya tider?

Att börja bygga vår kyrka från noll är varken intressant eller fruktbart. Vi är den kyrka vi är genom århundradenas påverkan. Det innebär att vi bär med oss en teologi, en organisation, en demokratisk uppbyggnad, en ekonomi och ett rikt arv som vi ska förvalta efter bästa förmåga.

Just detta – att förvalta – är viktigt för mig. Redan i Bibelns början möter vi uppmaningen att vara goda förvaltare, och det uppdraget har följt kyrkan genom århundradena. Vi har förvaltat egendomar och pengar, men också tro, lära, kunskap och förtroenden som getts kyrkan.

I detta ligger en utmaning som man tidigare inte har behövt hantera i Svenska kyrkan. Intresset för kyrkan och för kristen tro tycks i dag öka – i media, bland unga och vid gudstjänster under kyrkans stora helger. SOM-institutets årliga mätningar visar dessutom på ett mycket stort förtroende för Svenska kyrkan. Det betyder att såväl organisationer som myndigheter förväntar sig mycket av Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter medlemstappet att vara stort. Enligt den senaste prognosen från nationell nivå i Svenska kyrkan kommer medlemsandelen att ligga på 34 procent år 2051, jämfört med 52 procent i dag. I Lunds pastorat ligger vi för närvarande omkring sex procent under rikssnittet, vilket innebär att det inte är osannolikt att vi kommer att ligga under 34 procent år 2051.

Vi kommer alltså troligen att se ett ökande gap mellan intäkter och intresse. För att finna förebilder för att möta detta har Svenska kyrkan i sin historia ingen speciell erfarenhet att falla tillbaka på. Situationen är ny. Vi måste därför tänka nytt, tänka själva och hitta våra egna vägar framåt. Samtidigt kan vi med fördel snegla på den anglikanska kyrkan i England och på EKD i Tyskland, för att ana något av våra framtida utmaningar.

Jag tror verkligen på den kristna trons och kyrkans starka framtid. Vi ska självklart förvalta klokt och prioritera, men också möta framtiden med tillförsikt. Som jag sagt i andra sammanhang har den fråga som följt de kristna sedan Jesu död på korset varit: Vad gör vi nu?

Och varje gång den frågan har ställts, har svaret lett till nya vägar i svåra tider. Genom just den frågan – eller kanske tack vare den – finns kyrkan i dag spridd över hela jorden i många skilda former, men med bibel, dop, nattvard, bön och gemenskap som binder allt samman.

/Niclas Blåder, domprost i Lund