"Aldrig någonsin ska vi överge Herren..."
Inför tionde söndagen efter trefaldighet.
…men idag är det en ny dag, och nu tänker vi annorlunda. Visst måste man kunna tänka om, komma på nya tankar, ta nya beslut och gå på en ny väg.
Josua 24. Har du tänkt på att Jesus antagligen kallades Joshua av sina föräldrar, syskon och vänner? 'Gud är räddningen' betyder namnet. Och det gäller, då som nu. Även för hans första namne. Det är slutet av boken, när Josua är nära sina sista dagar. Han berättar kortfattat hela Israels historia, från Abraham till sin egen tid. Han visar att räddningen finns hos Gud. Att folket överhuvudtaget finns, beror på Guds omsorg. Josua påpekar också att det är svårt som vanlig människa att tjäna Gud. Gud accepterar inte att människor riktar sig mot andra gudar. Men folket svarar Josua: "Aldrig någonsin ska vi överge Herren!"
Nej, men aldrig någonsin kommer rätt så fort.
Jag kommer ihåg att jag som barn undrade när jag fick höra bibelns berättelser om Israel som började dyrka Baal och andra gudar: hur kunde de vara så dumma? Det följde hela tiden massa elände med att dyrka andra gudar. Det hade varit det lättaste att hålla sig till Gud, och allt hade varit frid och fröjd. Men nej, de skulle hela tiden 'vända sig bort från Gud' och 'glömma Gud.
Men det var inte så konstigt. De var inte så att de sa till sina barn: "Idag går vi inte till det vår Guds tempel, Gud bryr vi oss inte om längre, vi går istället till Ba'al-templet! Det är mycket bättre där. Bönerna går bättre fram på något sätt! Ba'al kommer att ge oss regn!" Det hade varit märkligt om de hade sagt så, som om du plötsligt hade gått till en moské eller hinduisk tempel. Utgrävningar har visat att det fanns i hela Kanaans område, alltså hela kustslätten och bergen från nuvarande Turkiet fram till gränsen till Egypten en typ av tempel, som i princip var uppbyggt på samma sätt. I Bibel har vi t.ex. Guds hus i Bet-El men även templet i Jerusalem som Kung Salomo lät bygga följde ungefär samma ritning. Israels folk bytte inte 'kyrka' när de glömde Gud. De gick till sitt tempel, offrade som vanligt, bad som vanligt men etiken blev långsamt en annan. De glömde av att de själva hade varit trälar i Egypten, att de varit hemlösa vandrare genom öknen, att de bara var förvaltare av landet Gud hade lovat dem. De började tänka i mitt och ditt. Inte dela det man har, utan behålla det mesta för sig själv och de sina. Jordbrukets lagar att man ska så för att skörda kom in i hela deras tänkande på alla områden. Det som jag sår leder till min skörd och är mitt, det jag plockar på mina fruktträd är mitt. Den honung jag samlar är mitt, även om bina är vilda och sina egna. Och allt eftersom kom människans värde att baseras på vad människan åstadkom och ägde. Det är att tjäna Baal. Fruktbarhetskult kallas det också. Man ger till de fattiga - men man vill ha utdelning efteråt. Du kan få - om du har bidragit! Du får vara med på knytkalaset -om du har med dig något gott! Behöver man regn måste man ge något för att få det: låta sitt blod drypa på jorden för att vattna den - då kanske kommer regnet! Ba'al.
Medan Israels Gud inte kräver något för att ge- vad hade folket att ge i Egypten där de var slavar? Vad betalade de får sin frihet? Vad hade de att ge i Sinai där de drog med sitt pick och pack från oas till oas? Fick de inte vatten? Fick de inte bröd? Fick de inte vaktlar? Och nu i landet Kanaan- där regnar det över onda och goda. Där är det skörd, men även missväxt och torka. För så är det i livet för oss alla. Ibland går allt som det ska. Ibland går inget som det ska, och då är det INTE ett tecken på att Gud är borta ur våra liv. Utan just då är Gud väldigt nära och erbjuder oss sin hjälp. Gud är ju räddningen!
Idag då. Är det Gud eller skatteåterbäringen som är räddningen? Går vi till kyrkan men ber till Baal? Vi ger för att få tillbaka i mångfald! Ni har hört det ett otal antal gånger från olika håll: "hårt arbetande människor" - ska få behålla mera av sin lön, ska få det de har bidragit till. Men de som inte är hårt arbetande? Barnen? De som är arbetslösa? Pensionärerna? De som är begränsade på annat sätt så att de inte kan jobba hårt? Nyanlända flyktingar?
Har vi inte allt till låns i alla fall? Är det inte även idag så att vi bara är förvaltare ett litet tag, så länge vi finns på jorden? Tillhör vi inte alla ett folk på vandring? Vad är det vi söker när vägen känns lång och vi och dem som är med oss blir trötta - är det en kittel med guld på slutet av regnbågen vi söker eller är det en äng och en källa, en rastplats för bön och sång - som det står i psalm 617.
Han som heter 'Gud är räddningen' ställer fram ett barn - inte en hårt arbetande människa - framför sig när han anar att lärjungarna vill veta vem som är störst och bäst för Guds rike. Ett barn som inte har bidragit med något, som fortfarande bjuder på sandkakor och drömmar, som har fantasi och kan spela på en harpa med strängar av garn på en spik som Per Harling diktar ((ps 745). Den som tar emot detta barn i mitt namn... säger han.
Och hans namn är inte Ba'al utan 'Gud är räddningen'! Jeshua, Jesus.