Kalkmålningarnas historia

Dekorationer i långhus och vapenhus.

Under första delen av 1300-talet byggdes tegelvalven i långhuset, och det var troligen ganska snart därefter, eller kanske samtidigt, som kyrkan fick de första målningar som bevarats till vår egen tid.

Det man målade vid det tillfället var abstrakta dekorationer. I kanterna, ribborna, av valven ser man dekorationerna som geometriska mönster, och längs med ribborna målade man också ornament, i form av sirliga klöverliknande blad, så kallade krabbor:

Om två profeter.

Ungefär hundra år senare, förmodligen på 1440-talet, var det dags igen för måleriarbete.

Mycket möjligt är att det nu målades ytterligare en del abstrakta mönster. Men, det ska sägas med en gång att även experterna på området är osäkra på turordningen när det gäller just de dekorativa kalkmålningarna. Det väsentliga som hände nu var dock inte eventuella påbättringar eller nytillskott bland dekorationerna, utan alla de figurer som nu målades i valv och på väggar i långhuset.

Länge visste ingen vad dessa bilder föreställer. Den gåtan löstes för ungefär femtio år sedan av konsthistorikern Andreas Lindblom. Han upptäckte att det är en lång serie som hänger ihop, drygt tjugo bilder sammanlagt, och som alla handlar om två personer ur gamla testamentet i Bibeln, profeterna Elia och Elisha. Här finns till exempel en bild av den berömda händelsen när Elia far upp till himlen på en vagn av eld men alltså också en mängd andra scener som berättar om de två profeternas liv, dåd och underverk.

Samtidigt som bilderna handlar om Bibeln har de också en hel del att säga om hur det var på 1400-talet. Det gängse på den tiden var nämligen att oavsett vilken tid eller plats det handlade om, så präglades bilderna av målarens egen tid, av hur landskap, hus och städer såg ut, hur folk klädde sig, de verktyg, redskap, möbler de hade (låt vara i förskönad skepnad - det har sagts om medeltidsmålningarna i kyrkorna att de är ungefär lika verklighetstrogna som våra egna reklambilder, visst påminner de om hur saker och ting faktiskt ser ut, men allt trist och fult har filtrerats bort).

Vem målade?

Man har menat att den person som målade Elia och Elishabilderna i Spånga inte var särskilt självständig som konstnär i jämförelse med de andra mästarna som var aktiva vid samma tid. Även om han var duktig på att fabulera så var han ur konstnärlig synpunkt något av en eklektiker, en som "stal" idéer från andra lite tanklöst. Ändå har de målningar som han (tillsammans med medhjälpare) skapade i Spånga kyrka kommit att bli något ganska unikt. Ingen annanstans i världen finns det nämligen bevarat från medeltiden en så lång serie med bilder som skildrar Elias och Elishas historia, åtminstone inte efter vad man idag känner till.

Vem var då målaren? På 1400-talet fanns det flera berömda kyrkmålare som hade verkstäder och medarbetare som tog på sig uppdrag i Mälardalen (ex Johannes Rosenrod och Albert Målare, alias Albertus Pictor). Vem det är som har målat långhuset i Spånga kyrka är det ingen som vet idag, men så mycket har man kunnat konstatera att det inte är någon av de målare eller målarverkstäder som man känner till namnet.

Men kanske kan en liten bit av gåtans lösning finnas mitt framför näsan på oss - i själva bilderna! De handlar alltså om profeterna Elia och Elisha. På medeltiden fanns en munkorden som betraktade sig själva som efterföljare till profeten Elia. Man kallade sig karmeliter, namnet hade man tagit efter berget Karmel där en viktig händelse i profetberättelsen utspelar sig, och där levde de första ordensbröderna och -systrarna som eremiter den första perioden efter ordensgrundandet. Senare började man leva i konvent på plats i Europa, och vid mitten av 1400-talet bildades det första och enda karmeliterkonventet i Sverige, det var i Örebro, och den som ska ha tagit initiativ till det hela var Karl Knutsson Bonde. Att det var just vid den tiden som Elia- och Elishabilderna målades kan inte bara vara en tillfällighet, det hävdar åtminstone konsthistorikern Åke Nisbeth med bestämdhet. På ett eller annat sätt måste det finnas ett samband mellan ordensbröderna i Närke och det faktum att någon eller några gav sig i kast med att måla en hel bildserie om profeterna Elia och Elisha.

Figurer och mönster i koret och triumfbågen

Någon gång efter mitten av 1400-talet byggdes kyrkan till. Det gamla koret revs, och det som finns kvar än idag byggdes. Samtidigt vidgade man triumfbågen. De nya målningarna kom förmodligen till ganska snart efter nybygget, och återigen blev det blev både abstrakta dekorationer och en mängd figurer. Här ett exempel på hur dekorationerna i denna del av kyrkan är gjorda.

Precis som när det gäller målningarna i långhuset så svävar man i ovisshet om vem som var upphovsman. En sak är säker, det kan inte ha varit samma person som den som målade långhuset. Inte minst förstår man det av att kormålningarna är så annorlunda i stilen mot Elia och Elishabilderna.

Det finns målningar på andra håll i landet som påminner mycket om de i koret i Spånga kyrka. De tillhör alla vad man brukar kalla Strängnässkolan. Namnet kommer sig av att det bästa och finaste exemplet är några målningar som finns i koret i Strängnäs domkyrka. Men om målaren eller målarna vet man alltså ingenting.

Det finns dock några ledtrådar som antyder lite mer exakt när målningarna kan ha kommit till. Den ena ledtråden är en bild av helgonet Sankt Bernhardinus som finns målad på en av väggarna. Bernhardinus var en munk som levde mellan år 1380 och 1440, och helgonförklarades år 1450. Alltså måste det rimligen ha varit efter den tidpunkten som målningarna gjordes.

Den andra ledtråden är ett släktvapen gjort av glas som suttit infattat i ett av kyrkfönstren, och en stol märkt med samma symbol. Både stolen och glasvapnet är försvunna numera, men man vet att de hörde till adelssläkten Oxenstierna, närmare bestämt till en person som hette Jöns Bengtsson Oxenstierna. Han var ärkebiskop mellan åren 1448 och 1467. Att dekorera kyrkan med hans släktvapen var ett sätt att tala om att det var under hans tid som ärkebiskop som kyrkan förskönades. Så här såg glasvapnet ut enligt en teckning som gjordes på 1680-talet, när det fortfarande satt kvar infattat i kyrkfönstret:

Överkalkning, vitt och vackert i kyrkan.

År 1739 restaurerades kyrkan och i samband med det kalkades målningarna över. Ett foto från sekelskiftet 1900 visar hur det såg ut under de 160 åren när väggarna var vita:

Det var mycket vanligt att medeltidskyrkor fick sina kalkmålningar övertäckta på samma sätt och ungefär vid samma tid som i Spånga. Varför gjorde man så? Många av bilderna föreställer ju helgon - var det alltså så att man nu, efter reformationen på 1500-talet inte ville bli påmind om allt det som hört gudstjänstlivet till på den tiden Sverige varit katolskt, var det därför som man dolde medeltidsmålningarna under vit kalk?

Nej, det är faktiskt inte det som är förklaringen. I vissa länder i Europa som hade en annan inriktning på reformationsidéerna än man hade i bland annat Sverige, så var det verkligen så att man tyckte att det stred mot Guds bud med bilder i kyrkan (det gäller reformerta länder som Holland och Schweiz), och man kalkade över målningar och tog bort skulpturer av den anledningen. Men enligt Martin Luther, som präglade reformationen i Sverige, så skulle man använda alla till buds stående medel för att predika evangeliet, både ord, musik och bilder. Bilderna kunde användas som hjälpmedel för predikan, och då fanns det ingen anledning att ta bort dem.

Orsaken till att bilderna täcktes över i alla dessa svenska medeltidskyrkor på 1700-talet var istället snarast en fråga om estetik, om tycke och smak. Och ofta var det prästen i församlingen som var "modern" och ville att hans kyrka skulle se ut på ett sätt som stämde med upplysningstidens nyklassicistiska ideal. Det skulle vara ljust och stilrent. Folk i socknen spjärnade ofta emot och ville behålla målningarna som de varit. Hur det var med den saken i Spånga får vara osagt (inget sägs om det i sockenstämmoprotokollen), men i många socknar ledde frågan om de gamla målningarnas vara eller inte vara till verkliga stridigheter mellan prästen och sockenborna.
       

Ta fram, måla över och göra tydligare

Kring år 1900 var det dags för en ny restaurering. Med målningarna arbetade man enligt den metod som var vanlig då. Först knackade man fram det medeltida originalet som hade varit dolt under överkalkningen. Sedan ritade man av alla dekorationerna runt själva figurerna. Därefter täckte man över dekorationerna med puts. På denna nya putsyta målade man upp dekorationerna på nytt, och då med utgångspunkt från de uppritade kalkerade kopiorna. Själva figurerna blev också täckta med puts, men bara ett tunt lager, tillräckligt tunt för att originalet skulle synas igenom putsen. Och på det tunna putsskiktet målades till sist figurerna upp på nytt.

Man kan fråga sig varför konservatorn gjorde sig så mycket besvär. Varför inte nöja sig med det första arbetsmomentet, att ta bort putsen från 1700-talet? Ett svar på det är att man tyckte det var viktigt att bättra på det som var otydligt av medeltidsmålningarna. De hade försämrats under årens lopp, framförallt genom att de blivit skadade vid de två tillfällen när kyrkan brunnit, åren 1666 och 1723. Nu ville man fylla i skadade partier så att målningarna blev kompletta och så att de skulle få ett enhetligt och vackert utseende. Här ett exempel på hur resultatet kunde bli. Bilden är hämtad från vapenhuset och föreställer det judiska folket som tar emot manna från himlen.

Restaurering, tillbaka till medeltiden

På 1950-talet restaurerades kyrkan igen. Konservatorn då arbetade efter en helt annan princip än man gjort vid sekelskiftet 1900. Nu strävade man istället efter att ta fram det som fanns kvar av de ursprungliga målningarna, fragmentariskt eller ej. Tack vare det arbetet kunde nu kyrkobesökarna alltså återigen för första gången se medeltidsmålningarna som då varit dolda i över 200 år.

Om man jämför fotona p den här sidan, syns det hur kyrkan har skiftat utseende bara under de senaste hundra åren.

I vapenhuset och på ytterligare några enstaka ställen inne i kyrkan lät man dock målningarna vara som de sett ut sedan 1905. Idag håller nog de flesta med om att det bästa är att målningar och annat som finns kvar från äldre tid bevaras eller återställs i det som finns kvar av ett ursprungsskick (även om inte heller det innebär några enkla beslut - hur gör man om målarna redan på medeltiden målade över varandras bilder vid olika tidpunkter, vad ska man välja att visa upp, och hur?). Ändå finns det en poäng med att få veta hur olika man har tänkt i olika tider när det gäller att vårda det som finns kvar från förr. Genom att målningarna i vapenhuset lämnades orörda vid senaste restaureringen kan man alltså idag få ett prov på hur konservatorerna för hundra år sedan tänkte och arbetade, vilket ju faktiskt är ett tidsdokument det med.