Helgonkalender

Högtidsdag: 19 januari
Eftersom den här bilden delvis är i så pass dåligt skick är det svårt att säga med säkerhet vem den ska föreställa. Men att det är en biskop förstår man av klädseln, huvudbonaden - mitran -, av biskopskräklan som personen håller i vänster hand och av hur han höjer höger hand som för att välsigna.

Tittar man närmare på originalmålningen i kyrkan ser man också att under biskopens fötter ligger en gestalt, på bilden här synlig mest som en underligt formad krumelur. Det är den som har givit vid handen att biskopen kanske skulle kunna föreställa Sankt Henrik. Gestalten under hans fötter skulle kunna vara Lalli, den person som enligt legenden slog ihjäl Henrik och gjorde honom till martyr, därmed en så kallad underliggare till Henrik. Ofta när Lalli avbildas håller han i den yxa som han använde som mordredskap. Här på bilden i Spånga kyrka saknas den, kanske har färgen nötts bort, kanske har det aldrig funnits någon. Att bilden föreställer Henrik och Lalli är med andra ord trots allt inte mer än en kvalificerad gissning.

O, vilken trosglöd, vilken eld av gudomlig kärlek hade icke blivit upptänd på detta altare av guld, den hängivne biskopens hjärta, han, som åsidosatte rikedom och den hugnad, som vänner skänka, samt den höga ställningen som biskop i Upsala och för några få arma lamms frälsning utsatte sig för många dödsfaror.

Ur legenden om Sankt Henrik

På bilden syns Sankt Sigfrid i biskopsskrud. I vänster hand håller han ett kar, och i karet är tre huvuden. Det ska föreställa Sigfrids systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman som enligt legenden blev mördade och vilkas huvuden därefter blev avhuggna och gömda på botten av den sjö i Växjö som numera heter Helgasjön.

En natt gick han i sin sorg ut ur härbärget runt omkring den sjön, som ligger sunnan för Växiö kyrka. Och han såg mitt i sjön tre fagra ljus, glimmande som stjärnor. Och de kommo östanfrån mot sjön mot ett ställe, som då låg utanför strandgränsen. Då de ljusen kommo nära land, drog Guds tjänare skorna av sina fötter och gick gladeligen ut emot dem i vattnet. Och han prisade Guds nåd, som ärar sina helige. Då Guds tjänare kom så nära, att han kunde taga på dem, försvunno ljusen. Han letade, så mycket han förmådde och fann ett kar med tre huvud i och en stor sten bunden därvid, såsom tillförne är sagt. Han tog upp karet och förde det i land. Där lade han gråtande alla huvudena i sitt knä.

Ur legenden om Sankt Sigfrid.

Göran kunde vara till hjälp för dem som led av spetälska, och blev också riddarnas och ryttarnas skyddshelgon.

Sankt Göran hör till en av de fjorton så kallade nödhjälparna.

Legenden om S:t Göran

Just då kom draken gående ur sjön, vred och fasansvärd, så att jungfrun av räddhåga nästan dånade vid hans åsyn. Men Sankt Göran gjorde korstecknet för sig och red emot draken och stack honom genom halsen med sitt spjut.

Ur legenden om Sankt Göran.

Det är osäkert vem den här bilden föreställer, men man har menat att det finns två tolkningar som skulle kunna vara tänkbara:

Kanske föreställer bilden Maria Magdalena, som det talas om i Bibeln i Lukasevangeliet:

Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: "Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” 

Eller så kan det vara Erik den helige:

”denne vår helige konung trägen i gudeliga böner och mycken vaka och fastor, varkunnsam mot dem som voro stadda i bedrövelse och motgång, mild och frikostig i allmosor till de fattiga.” Ur legenden om Sankt Erik. 

Högtidsdag: 20 maj
Bilden föreställer en franciskanermunk, Bernhardinus av Siena. I höger hand håller han ett krucifix, och det runda föremålet han har i höger hand är en strålomgiven skiva som haft inskriptionen IHS, Jesus Hominum Salvator - Jesus människornas frälsare.

Bernhardinus av Siena levde 1380-1444, och när bilden här målades hade det bara gått något tiotal år från det att han hade dött. Det gör honom "yngst" av alla helgon i Spånga kyrka. Hans bild har fungerat som en av ledtrådarna när man har daterat kalkmålningarna - de bör nämligen ha kommit till efter 1450, det året då han helgonförklarades.

Bilder av Bernhardinus hör till sällsyntheterna i svenska kyrkor, och att han, som var ett ordenshelgon finns avbildad i en vanlig sockenkyrka som Spånga är faktiskt något av en gåta.

Mer om Bernhardinus

Erasmus var en biskop som utsattes för plågor som även jämfört med vad andra helgon fick utstå var osedvanligt svåra och grymma. Enligt legenden levde Erasmus omkring år 300 i Antiokia, en stad i nuvarande Turkiet. Han torterades genom att i tur och ordning sänkas i en gryta med sjudande beck, få spikar fastsatta under sina naglar, bli klädd i en glödhet rustning, och att få sin mage uppsprättad och tarmarna uppdragna med en vev.

Det är det sistnämnda som bilden här återger. Erasmus anar man som en svagt synlig liggande gestalt placerad på en rödaktig yta. Hans bödel syns desto tydligare, i full färd att med uppkavlade ärmar ta itu med sin arbetsuppgift.

Mot alla odds räddades Erasmus i sista stund ur denna prekära situation genom att en ängel kom och tog honom med till Italien.

Trist nog fortsatte förföljelserna så småningom även där. Erasmus halshöggs någon gång kring år 303 i staden Formiae i provinsen Kampanien.

Erasmus var ett helgon som man särskilt vände sig till om man led av underlivssmärtor, men han kunde även allmänt vara till hjälp för den som var döende.

Han hör till de helgon som räknades som nödhjälpare.

Denna bild visar en biskop. Han är klädd i full ornat, med en mitra på huvudet och en biskopsstav, kräkla i höger hand.

Det är lite osäkert vem det ska föreställa, men bilan som biskopen håller i vänster hand har lett till tolkningen att det skulle kunna vara Sankt Eskil, eftersom han enligt legenden blev dödad med just en bila eller en yxa. En annan tolkning är att bilden föreställer det tyska helgonet Sankt Wolfgang.

Legenden om S:t Eskil

I en vrå uppstod en fasansfull drake, som syntes hava ögon av guld, och hans skägg var långt, och hans tänder voro som järn. Ur hans näsa utgick rök. Om sin hals hade han en orm och i sin hand en flammande låga. Ur hans mun utgick så stark eld, att hela mörkastugan upplystes. Då bleknade Sankta Margareta och blev förfärad och föll ned på sina knän och sade: "Herre, min Gud, Jesus Kristus, hjälp mig och var mitt värn! Jag vet mig icke hava brutit mot dem som strida mot mig!"

ur legenden om Sankta Margareta

Jakobus var en av apostlarna och bror till evangelisten Johannes som också finns avbildad i Spånga kyrka.

På bilden här är Jakobus, längst till höger, klädd som pilgrim, med hatt och mantel. I vänster hand har han sin pilgrimsstav.

Runt bilden av Jakobus slingrar sig en textremsa. Den ingår i ett långt så kallat språkband där trosbekännelsen, credo på latin, varit målad. På textavsnittet här vid Jakobus som numera tyvärr är så gott som oläsligt ska det ha stått:qui conceptus est de spiritu sancto natus est ex maria virgine alltså "som är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria".

Strax vart Laurentius avklädd och lagd på halstret, och därunder upptändes en eld, och ovantill plågade de honom med järngrepar. Laurentius sade till Valerianus: "Du skall veta, eländige, att din eld bringar mig svalka, men dig själv en evinnerlig låga. Ty Vår Herre vet väl, att jag icke förnekar hans namn, då jag nu bär skuld för hans skull. I förhör och frestelse bekänner jag Jesus Kristus. Och medan jag stekes, tackar och lovar jag Gud." Laurentius talade ock till Decius med blid uppsyn och leende: "Du arme man, den ena sidan har du nu stekt. Vänd nu steken och ät upp det, som är färdigstekt! Dig Gud tackar jag, att jag är värdig att ingå genom dina portar." Och vid det han så talade, överlämnade han sin anda i Guds händer.

Ur legenden om Sankt Lars. 

På bilden håller Sankt Lars en bok i handen. Föremålet han har stående bredvid sig ska föreställa ett halster. Dessa attribut är symboler dels för hans yrkesverksamhet, dels för hur han led martyrdöden.

"För den skull är konungen till, att han skall styra allt, jämväl sin egen vrede, och icke vreden konungen. Så skrev en vis filosof, att den kan väl styra många, som först väl förstår att styra sig själv. Talen till mig med skäl och icke i vrede!"

Ur legenden om Katarina av Alexandria

På bilden syns Katarina med krona på huvudet som den prinsessa hon var. Hjulet som står lutat vid sidan av henne syftar på det som berättas i legenden om hur hon sattes fast mellan fyra hjul med järnspikar för att dödas.

Och liten Karin tjänte
på unga kungens gård,
hon lyste som en stjärna
bland alla tärnor små.

Medeltidsballaden om liten Karin handlar om Katarina av Alexandria.

I legenden kan man läsa om hur Katarina tvingades att försvara sig själv och argumentera för den kristna läran genom att ensam debattera med 50 av de främsta filosoferna i landet. Dessa lärda män trodde inte att Katarina var mycket till motståndare. Hon var bara arton år, och de yttrade sig föraktfullt om att, som det formuleras i legenden, "disputera med ett flickebarn".

Men Katarina var en betydligt svårare motståndare än de kunnat föreställa sig. Hon var "ytterst förfaren i boklig lärdom", och de lärda männen fick ge sig för hennes skarpsinniga argument på punkt efter punkt. Inte bara det, debatten slutade med att de mangrant och på stående fot beslöt sig för att gå över till den kristna tron.

Att Katarina av Alexandria räknas som speciellt skyddshelgon för universitet och bibliotek hänger alltså samman med denna händelse. Som helgon hör hon också till de så kallade huvudjungfrurna och till nödhjälparna.

Det är inte helt säkert vem den här bilden föreställer, men att det är någon som var biskop ser man på klädseln och på att han håller en kräkla, biskopsstav, i vänster hand. Mycket möjligt är att det är Sankt Nikolaus. Han var nämligen biskop, och när man avbildade honom på medeltiden fick han ofta som attribut tre guldklimpar. Tittar man närmare på bilden här ser man att biskopen håller tre runda föremål i höger hand, som kanske ska föreställa guldklimpar.
 
Nikolaus kom dit om natten och kastade en guldklimp genom vindögat. Mannen tänkte, att Guds ängel givit guldet och gifte hederligt bort sin äldsta dotter. Så gjorde Nikolaus två gånger till och hjälpte alla döttrarna till gifte. Tredje natten vaknade mannen vid guldkastandet och skyndade för att få reda på, vad för Guds vänner det var, som gjorde det. Och han föll gråtande ned för Nikolai fötter. Men Nikolaus förbjöd honom att yppa det för någon, medan han levde.

Ur legenden om Sankt Nikolaus

Om det nu är Sankt Nikolaus på bilden så skulle man nästan kunna påstå att jultomten finns i Spånga kyrka! I till exempel England och USA brukar jultomten som bekant kallas Santa Claus, och en förebild till den versionen av tomten är just Sankt Nikolaus. Precis som den generöse Santa Claus som kommer med julklappar så var Sankt Nikolaus en person av det ovanligt givmilda slaget. Legenden berättar om hur han i hemlighet hjälpte personer som hamnat i svårigheter.

Kring flera helgon fanns det under medeltiden folkliga seder och traditioner som inte hade direkt anknytning till den rent kyrkliga helgonkulten. En sådan sedvänja var att unga kvinnor brukade blomstersmycka bilder av Sankt Nikolaus innan de gav sig iväg på dans.

Det har spekulerats över vad denna sedvänja handlade om. En tolkning är att det var en slags fruktbarhetsrit, och därmed en kvarleva av förkristna traditioner. En annan tolkning är att traditioner av det här slaget - att ge offergåvor av olika slag, ta på helgonbilderna, röra vid deras kläder - snarare ska förstås som i grund och botten kristna. I Bibeln berättas ju om hur människor rörde vid Jesus och vid hans kläder för att på så sätt bli hjälpta. När unga kvinnor alltså skänkte blommor till Sankt Nikolaus kan det istället ha handlat om en slags bön om ett liv i ärbarhet och att bli lyckligen gift. Detta mot klangbotten av legendberättelsen, där Sankt Nikolaus med sitt ekonomiska stöd i form av guldklimpar såg till att några flickor klarade sig från hotet att tvingas prostituera sig.

Legenden om S:t Nikolaus

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."

Ur bibeltexten om Stefanos
 
På bilden syns Stefanos klädd som en medeltida diakon (jämför hans klädsel med Sankt Lars som också finns avbildad i kyrkans triumfbåge!). Det flaskliknande föremål som Stefanos håller i vänster hand ska föreställa en bokpåse, alltså en typ av förvaring man använde på medeltiden när man skulle bära med sig böcker. Det som ser ut som tre klot i olika färger som Stefanos håller i höger hand föreställer stenar, och ska symbolisera att han stenades till döds.

Om Sankt Stefanos kan man läsa i Apostlagärningarna, den del av Bibeln som brukar räknas som den äldsta kyrkohistorien, och där det berättas om de första kristna och deras församlingar. Tiden är ungefär decennierna från Jesu död fram till år 100 enligt vår tideräkning. Stefanos var den första som blev dödad på grund av sin kristna tro, och han blev därför en slags föregångare till alla dem som senare skulle bli martyrer, av vilka många finns avbildade i egenskap av helgongestalter här i Spånga kyrka.

Stefanos hamnade i svårigheter efter att ha blivit anklagad för att ha yttrat sig på ett hädiskt sätt om Mose och Gud. Han försvarade sig genom att hålla ett långt anförande inför det judiska Stora rådet, men gjorde inte det hela lättare för sin egen del genom sättet på vilket han avslutade sitt anförande - med en anklagelse riktad mot medlemmarna i rådet för att de inte var tillräckligt starka i tron, och för att de hade förrått och mördat Jesus.

Till saken hör att den person kallad Saul som förekommer i berättelsen senare själv skulle bli omvänd till den kristna tron. Han skulle komma att bli en av de tolv apostlarna, och själv så småningom lida martyrdöden. Men vid det laget hette han inte längre Saul, utan hade bytt namn till Paulus.

Bibeltexten om S:t Stefanos

Huvudjungfrur kallas fyra kvinnliga helgon som ansågs vara till särskild hjälp i olika nödsituationer.
Tanken var att dessa hörde till de helgon som själva i sina jordiska liv hade genomgått så osedvanligt svåra och hemska plågor, att de därför borde vara särskilt lämpliga att vända sig till när man själv hade det mycket svårt.

Till gruppen huvudjungfrur hörde Barbara, Margareta, Katarina av Alexandria, och Dorothea.

Särskilt hjälpsamma helgon
Nödhjälparhelgonen hade olika funktioner för att vara till hjälp när man hamnade i svåra situationer av allehanda slag. Kulten av nödhjälpare var en ganska sen företeelse på medeltiden. Den uppstod troligen i Tyskland på 1300-talet, men det var först under andra delen av 1400-talet som den blev mer etablerad och spridd.

Övriga nödhjälpare, varav några finns avbildade i Spånga kyrka, var Blasius, Barbara, Erasmus, Panthaleon, Vitus, Kristoffer, Egidius, Achatius, Dionysius, Cyriacus, Eustachius, Katarina av Alexandria, Margareta.