Kolla kulturarvet!

Seder och bruk kring begravning har i alla tider varit viktiga för att hantera sorgen efter ett dödsfall och de reflektioner kring vår egen död som det ger upphov till. I denna text ligger fokus på gravskick genom tiderna och kyrkogårdens roll.

Gravskick i Norden under vikingatid

Gravfält med gravhögar är ett exempel på äldre tiders sätt att begrava. Det utmärks nuförtiden som fornminne men vad gäller sevärdheten är den något blygsam, ett fält med upphöjda kullar.

Annat är det med en s k Skeppssättning. De reser sig tydligt och magiskt i landskapet, dessa båtformade stenkonstruktioner. Ibland med stenen i ”fören” och ”aktern” något högre än de andra. De tidiga från järnåldern har stenar glest placerade medan man på Gotland kan se stenblock som fogats samman så båtformen är mycket tydlig (t ex Tjelvars grav, söder om Slite). Forskningen pekar mot att båten och utrustning som lades ner hos den döde var allt som behövdes för resan till dödsriket när man skulle över floden Gjöll till Helheim. Det var, enligt nordisk mytologi, ett rike som härskades av dödens gudinna Hel. (I den grekiska mytologin hette floden Styx som gränsade dödsriket Hades.)  

En skeppssättning kan vara liten, några meter lång med bara ett tiotal stenar eller stor som t ex Ale stenar (Österlen) som är 67 meter lång. Den största skeppssättningen i Östergötland ligger intill kyrkan i Nässja (Vadstena) och består av 22 stenar, jämfört med 58 höga resta stenar i Ale stenar.

Den allra närmast för oss i Åkerbo, vill jag påstå, ligger strax intill Juby gård i Askeby. På denna vinterbild ser man stenarna mer tydligt än man gör i grönskan på sommaren.

Här kan du läsa mer 

Foto: Maria Bergendahl

De tidiga kristna gravarna

Tidig medeltid, en ung kvinna sänks ned till sista vilan i en trång grav, troligen utan kista. Seder och bruk och vårt kulturhistoriska arv kommer i dagen vid gravfynd. Var graven är placerad och hur armarna ligger bär på viktig information för en arkeolog.

Fyndet gjordes av arkeologer på norrsidan av kyrkan i Östra Harg hösten 2015. Foto: Rikard Hedvall

Vid ett dräneringsarbete vid Östra Harg kyrka hösten 2015 upptäcktes ett skelett från en människa. Arkeolog Rikard Hedvall kom till platsen för att undersöka graven. Rapporten som sedan gjordes kan sammanfattas i följande lilla intressanta berättelse. Texten nedan är delar av Hedvalls egen rapporterande sammanfattning.

Den påträffade graven, en kvinnograv från tidig medeltid, är intressant på flera sätt, bl a i samband med diskussioner om äldre begravningstraditioner. Den samlade bedömningen av fyndet är att kvinnan dog i 20 års åldern och var ca 162 cm lång och att hennes tänder var fina och fria från karies.

Hanen gal på yttersta dagen för att väcka alla människor i gravarna. Rystad kyrka. Foto: Katarina Sandström Blyme

Skelettet låg i öst-västlig riktning med huvudet i väster och armarna placerade utmed sidorna. Ett metallfragment, som påträffades i graven, skulle kunna vara en del av ett spikhuvud, men i övrigt verkade det som att kvinnan inte hade gravlagts i en träkista eftersom graven var så snävt grävd. I gravfyllningen förekom enstaka kalkbruksprickar vilket kan visa att personen begravdes efter det att stenkyrkan uppförts. Armställningen kan betyda att personen begravts under 1000- eller 1100-talet, så sammantaget pekar det mot 1100-talets andra hälft.

De olika väderstrecken har haft olika symboliska värden genom historien. Redan i fornkyrkan var kyrkobesökarna uppdelade efter kön. Kvinnorna satt på den norra sidan i kyrkorummet och männen på den södra, en indelning som höll i sig i vårt land fram till 1800-talets slut.

Även kyrkogården verkar ha haft denna könsindelning, om än inte under hela detta tidsspann. Det kan tolkas som att man under 1100-talet begravde personer könsvis på kyrkogårdarna för att under 1200-talet upphöra med begravningar på nordsidan, men fler exempel behövs för att verkligen belägga detta mönster. Graven i Östra Harg passar in i detta begravningsmönster, så till vida att det rör sig om en kvinna och att hon kan ha begravts vid den tid som könsuppdelningen bör ha varit i bruk. Undersökningsresultatet, där endast en grav påträffades, kan också ses som ett belägg för upphörandet av begravningar på nordsidan av kyrkan på 1200-talet.

Symboliken kring tuppen hör bland annat ihop med föreställningar om vad som hände när Jesus skulle komma tillbaka till jorden och döma levande och döda. För det första skulle han komma från öster, dit koret är vänt och där solen går upp, alla människor skulle då ”vakna” och uppstå ur sina gravar. Hela kyrkobyggnaden skulle då också falla samman åt norr. Det var därför man slutade att begrava på norrsidan under den period av historien som Rikard Hedvall nämner.

Dessa äldre föreställningar och sedvänjor blev så småningom förkastade som skrock och villfarelser. Reformationen gjorde upp med synsätt som hade katolsk grund. Tron att folk som låg begravda på norra sidan om kyrkan aldrig skulle komma sig upp under rasmassorna när Jesus kallade på dem på yttersta dagen, motarbetades genom att präster ”frivilligt” lät sig begravas just på norrsidan efter sitt frånfälle. Nuförtiden förekommer inte några favoriserade väderstreck varken i kyrkan eller på kyrkogården längre.

Massdöd i pestens tid

Under pestens eller digerdödens värsta århundrade, mitten på 1300 till mitten på 1400-talet, dog närmare en halv miljon människor i Sverige. Enligt den heliga Birgittas uppenbarelser berodde denna plågsamma och nyckfulla död på människors högmod, omåttlighet och girighet. För att slippa Guds straff skulle man gå i kyrkan, göra bot och bättring och be Gud förlåta sina synder. Rika adelsfamiljer månade om kyrkan och det kristna budskapet och skänkte mycket pengar, jord och föremål till kyrkan. Föreställningen om att tiden efter döden alltid innebar en skärseld där begångna synder skulle bötas, skapade rädsla och önskan om att den pinande tiden skulle bli så kort som möjligt. Böner och mässor för den döde ansågs korta tiden och med gåvor till präst och kyrka kunde man alltså köpa sig detta. Adelsfamiljers gravar trängdes in i kyrkan, ju närmare koret desto bättre. Även deras adelsvapen och epitafium (minnestavlor) fick en upphöjd och tydlig plats på väggar och i särskilda gravkor som familjen lät bygga i kyrkor.

Örtomta kyrka, som länge varit en patronatskyrka till Ekenäs slott, har många gravar av släkter som haft stort inflytande i Sveriges historia. Här finns gravar frånblan andra Banér och de la Gardie.

Klockorna kallar

Klockringning sköttes förr i världen av en ringare som hade till uppgift att dra i repen som var fästade i klockorna. De kom i gungning så att dess klang hördes över hela nejden och kallade till samling i kyrkan, gudstjänster och förrättningar. Man kallades till begravning men klockorna ringde även lång tid efter en begravning om det vara någon prominent person som dött. Kungligheter kunde ha klockringning som skulle utföras varje söndag flera månader efter de gått hädan. Då var det traktens bönder som ansvarade för den uppgiften.

Budkavle för klockringning. Foto: Johan Roos

Se och hör min ljudande malm väcker dig. Vakna och bli en lovsjungande själ. Det döda manar dig till livet. Bli livlig, fly döden, tänk på dödsklockan. Då klämtar jag till slut när du då somnar, så vaknar du till dombasunen.

Klockan göts 1763 och hängde ursprungligen i Näsby kyrka som revs 1784.(Fri bearbetning av texten)

Klockorna var kostsamma att gjuta men även att sätta upp och hålla i gott skick. På de flesta äldre kyrkklockor finns en inskription ingjuten. En hälsning eller ett budskap, ofta namnet på den person eller familj som skänkt klockan och av vem och när den blev gjuten. Men ofta står där även en vers eller ett budskap från klockan själv. Här är en länk till alla Åkerbos klockor där ni kan lyssna på hur de låter och läsa vad som står på klockorna. Till exempel på den klocka som nu klämtar i S:t Martins klockstapel kan man läsa texten som står här till vänster:

Gistad kyrka, klocktornen innehåller för det mesta minst 2 klockor Foto: Maria Bergendahl

Det var kyrkvärdens plikt att se till klockorna och kontrollera upphängningen. Medeltida klockor var ofta provisoriskt upphängda i rep och läderband som snabbt nöttes ut. Klockringningen var därför ingen helt ofarlig syssla. I Uppland kyrkobalk föreskrevs att kyrkvärden skulle böta 3 marker om klockan föll ner och skadades och om den samtidigt slog ihjäl ringaren blev böterna 7 marker.

Var lägger vi våra döda

J. Mörners begravningvapen 1657 i Rystad kyrka Foto: Maria Bergendahl

Att gräva ner de döda tycks vara den dominerande kristna seden sen länge. Bevarande av kroppen, balsamering, hade koppling till makt och rikedom. Att hålla kvar på ett påtagligt sätt kan man väl också säga att gravkor med rikt utsmyckade sarkofager och skulpturer av den döde, är ett prov på. Det var naturligtvis även en önskan att vidmakthålla en status inom släkt och familj, att fortsätta vara betydelsefull. Att sätta upp sin vapensköld i koret har rötter i medeltida bruket att den döde ”riddaren” (om man var av adelssläkt tillhörde man alltså riddarhuset) bars till sin begravning och rustning och vapen lämnades som gåva till kyrkan. Seden förändrades till att man till begravningen lät göra begravningsvapen med hela släktens alla heraldiska symboler och även epitafium där hela familjen kunde vara avbildad tillsammans, med en text över den dödes liv och leverne. Lägg märke till att begravningsvapet har en eller flera hjälmar med nedfällt visir.

Kremering var en begängelseform som kyrkan vände sig emot från början. Kroppen var vår boning som skapats av Gud, den skulle behållas och stå upp på yttersta dagen. Hur skulle det gå till om vi var aska? Men med naturvetenskapens upptäckta kunskaper förändras också idéer och tankar och nu är kremering av den dödes stoff mycket vanligt.

Kyrkogården ett rum för ro och vila

Kyrkogårdens funktion och användningsområden har förändrats ungefär lika drastiskt som riterna omkring begravning. Precis som kyrkans arkitektur, interiör och föremål förmedlar seder, bruk och samhällsutveckling, gör även kyrkogården det. År 1815 blev det förbjudet att begrava inne i kyrkan av sanitetsskäl. Liklukten i kyrkorummet var påträngande och kännedom om smittspridning hade ökat. Högreståndspersoner fick då möjlighet att resa stora gravvårdar på den norra sidan av kyrkan. Där fanns utrymme och placeringen signalerade också rationalitet och upplysning snarare än skrock och gamla sedvänjor.

Utsikt från klocktornet i Bankekinds kyrka Foto: Ulf Olofsson

Under medeltiden fungerade kyrkogården mer som ett uterum för kyrkobyggnaden. En allmänning där man samlades för marknader med livlig kommers men också religiösa ceremonier. Luther ville ändra på detta skick och göra även kyrkogården till en plats för ro och begrundan.

Men det skulle dröja ända in på 1700-talet innan det blev strukturerad ordning med en mer rofylld atmosfär. Av praktiska skäl införde man i början på 1800-talet så kallade varvbegravningar. Det innebar att man grävdes ner i den ordning man dött utan hänsyn till att hålla ihop i familjegravar. Det var först under 1800-talets senare hälft som det blev vanligt att inrätta familjegravar för de besuttna. Medan vanligt folk begravdes i ”fattigkvarter”. Nu kom också idén om kyrkogården som en park i ropet. Med klippt gräs, planteringar och vilsoffor så som vi känner det idag. Med kyrkligt historieperspektiv är detta sätt att ordna kyrkogården alltså en nymodighet. Medeltida kyrkogårdar var i stället till nytta och gagn för allt möjligt inte minst som odlingsareal. Klockaren hade rätt att utnyttja kyrkogården som betesmark. Det var därför viktig med instängslade kyrkogårdar så att inte djuren smet ut. Likaså hamlades träden, askar t ex, till vinterfoder åt djuren. 

Lillkyrka kyrkogård har kvar sina stigportar och askträd som fortfarande hamlas men knappast för foder numer. Foto: Maria Bergendahl

Plats för omsorg

Begravningsritualer ändras och utvecklas över tid. Men fortfarande är det grundläggande kristna att den som försvunnit från vår omedelbara, fysiska närhet nu finns i Guds närhet. Att livet och skapelsen omfamnas av en större mening och tryggt sammanhang som vi med våra fysiska begränsningar inte ser och förstår tydligt, men kan lita på. Kvarlämnade i det jordiska har vi trots det kanske en stor sorg och saknad att ta hand om. Då blir kyrkogården och graven en plats att gå till och visa vår saknad och omsorg om relation och minnen. Det blir en plats som medför både respekt och lyhördhet. 

Vi planterar och sätter blommor på graven. En handling för att vilja smycka och hedra men kanske också poängtera naturens kretslopp. Efter varje frusen vinter med kala buskar och döda blommor uppstår allt på nytt. Kanske är det en metafor över människans plats i skapelsen också. Vi är inte längre fast i föreställningen att kroppen är vår boning. Kroppen kan förmultna eller brännas medan själen är det som blir kvar. Att balsamera kroppen eller att hålla fast vid en bild huggen i sten är i vår tid omodernt och stämmer inte med rationella tankegångar.

Kanske är synen på döden och vad som sen sker också del i ett sorts kretslopp. Gränsen till dödsriket har historiskt haft bilden av en flod. Vi färdas på en flod och vi bärs på en bro över mörka vatten. Vi hyllar naturens ordning och skönhet lite mer. Vi låter det vilda komma in på kyrkogården igen. Använder enklare blomster på altaret. Inordnar lite ödmjukare jordelivet till de naturvetenskapliga lagarna, vårdar och uppskattar naturens rikedom och visa samspel. Vi talar om den biologiska mångfalden i kyrkogårdsmuraren och tar numer ansvar över att den är ett orört habitat för hundratals ovanliga växter och djur som överlevt tack vare kyrkogårdens varsamma och långsiktiga skötsel.

Kyrkogårdsmuren har också en vård- och underhållsplan. För även den är ett kulturarv. Bankekinds kyrkogårdsmur Foto: Maria Bergendahl

Begravningsalternativ

Det finns numer fler sätt att begrava än de individuella gravvårdarna. Man väljer i allt större utsträckning att begrava askan anonymt i en minneslund där det inte finns någon specifik plats utan gemensamma ytor för snittblommor och ljuständning. Eller alternativet att som är en sorts mellanting, en så kallad askgravplats, en plats med en namnplakett där askan begravs och där man även kan sätta blommor och ljus. Ett tredje alternativ är att sprida askan på en vacker eller personlig plats som inte är en kyrkogård. Läs mer här om typer av gravplatser i Åkerbo.

Bårtäcket finns att låna i församlingen. Askeby kyrka, Foto: Maria Bergendahl

En tradition att sätta ord på både förhoppning och sorg vid begravningar är psalmens melodi och budskap. De mest önskade psalmerna på en begravning är enligt präster och musiker i församlingen Härlig är jorden, Blott en dag och Bred dina vida vingar

Författaren Ylva Eggehorn har formulerat vad man på en begravning kan ha för tankar och känslor i psalmenVar inte rädd:

Du är på väg. En dag blir natten vit … och stjärnor växer ur hans famn. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu men färdas dit.
Psalm 256, vers 4.

 

När så begravningen är över och klockorna ringer ut, går den halade flaggan i topp igen. Nu lättar mörka skyar och himlen väntar. Foto: Maria Bergendahl

Referenslitteratur

Carina Bergström, Mitt i byn, Natur & Kultur 2015

Bonnier och Sjöström, Kyrkornas hemligheter, Medströms förlag 2013

Carlsson och Hultengren, Noas ark, om växter och djur på kyrkogården, Naturcentrum förlag 2004

Hanna Enefalk, Svenskarna och deras kyrkor, Medströms förlag 2017

Carl Henrik Malting Tjänst i heligt rum, Verbum 1975.