Vardag och fest för präst i Aten 

(Ur Spira nr 4 2024)

Svenska kyrkans församling i Aten huserar tre trappor upp i en fastighet mitt i centrum. Dit brukar Björn Kling köra med sin blanksvarta vespa. När han närmar sig målet passerar han ett par majestätiska kolonner nära motorleden. De nästan 20 meter höga marmorpelarna är vad som finns kvar av Zeustemplet, byggt för ungefär 2 500 år sedan. Vid något av rödljusen kan en blick snett uppåt himlen landa på Akropolisklippan, där det ungefär lika gamla Parthenontemplet än i dag är Atens självklara mittpunkt. Samtidigt är det en modern storstad, där hetsig trafik och graffiti är minst lika påtagliga inslag i stadsbilden som världsberömda ruiner och museer.

Här landade Björn Kling för åtta år sedan. Han kom då från en tjänst som kyrkoherde i Holmsund, där han trivdes bra. Men när barnen blivit vuxna insåg han att han fått en frihet han aldrig haft förut. Plötsligt kunde han göra vad han ville.

– Mina kompisar sa att ”du har ju Västerbottens bästa tjänst, du kan ju bara luta dig tillbaka”. Men jag kände genast att det ville jag inte använda min frihet till. Jag ville pröva mina vingar.

I unga år var han volontärarbetare för Svenska kyrkan i Liberia och Spanien. Han vikarierade också i församlingen i Paris. Nu kände han att det var till utlandskyrkan han ville.

– Man är mer på golvet, nära människorna, mitt i verksamheten. Det ville jag tillbaka till.

Den här veckan har han träffat personal från svenska ambassaden och svenska skolan i Aten. De har diskuterat hur de kan hjälpas åt i olika frågor. Han har också skrivit veckobrev, haft gudstjänst i S:t Pauls, församlingens ”hemmakyrka”, förrättat tre vigslar under en dagstur till Rhodos, sjungit och spelat gitarr med barn i församlingshemmet och träffat en biskop. Och varit på sjukbesök. Så det blir en blandad kompott. 
I församlingshemmet består den av stickkafé, anhöriggrupp, mässor och gubbkafé. Helheten tycker han är viktigare än de enskilda delarna.

– Det Svenska kyrkan gör, det görs i församlingarna. Det är där människor träffas.

Vardagslivet i Greklands huvudstad liknar Björn Kling vid svenskt 1950-tal, ”fast på ett bra sätt”. Det finns en skomakare och sömmerska i varje kvarter, man lagar saker som går sönder och folk sitter ute på kafé och pratar, går inte hem och kollar tv. Nackdelarna är byråkratin och den snudd på laglösa trafiken.

– Man har ett väldigt rikt liv här, säger Björn Kling.

En tydlig skillnad finns jämfört med vardagen i Sverige. I Grekland är det ”skarpt läge hela tiden”, som kyrkoherden uttrycker det. Jordbävningar, stormar på havet, trafikolyckor, allt lurar runt hörnet. Liksom känslan att grannen i öster, Erdogan, kan hitta på vad som helst. Till detta kommer skogsbränderna, som i klimatförändringens spår ödelägger både människoliv och landskap.

– Jag har träffat människor som sett sina hus brinna upp. Jag har själv stått i brandröken. Då känner man sig liten som människa.

Under bränderna i somras, som nådde huvudstadens norra delar, skrev han ett inlägg i Facebookgruppen Svenskar i Aten. ”Vi ber för dem som drabbats. Om det är något som kyrkan kan hjälpa till med, tveka inte att kontakta oss.”

Även flyktingkrisen är ständigt aktuell i Grekland. För att göra lite skillnad har svenska församlingen, trots knappa resurser, stöttat projektet Anasa. Där får utsatta barn, både flyktingar och greker, gå i cirkusskola. Barnen lär sig samarbeta, blir vänner över nationsgränserna och har kul ihop.

– Jag tror kyrkans uppgift är att minska spänningen i världen just nu. Och säga att du inte ska hata, göra dig till ovän med någon, eller ta till våld. Det är vad det handlar om.

För ett par år sedan fick Anasa EU:s pris för bästa sociala projekt i Europa.

– Och det var vi som sponsrade det. Vi är så stolta!

Det dagliga sociala arbetet är inget som Svenska kyrkan i Aten behöver söka upp, det ”ramlar över dem”. Inte sällan handlar det om svenskar som drabbas av något oförutsett, eller ställer till det för sig, kanske med droger och festande. De förlorar jobb och bostad och är utan pengar. Sedan kommer de till Svenska kyrkan, frågar efter mat, vill tvätta kläder, duscha eller få ett par skor.

– De vill att vi ska betala biljetten hem. Det gör vi inte, men vi hjälper dem att ta kontakt med anhöriga så de kan ordna biljetter.

Snarlika fall upprepas 10–20 gånger varje år. Hembesök och sjukbesök är också återkommande, liksom att ge distanshjälp när någon i Sverige hört eller läst att något har hänt med en anhörig i Grekland.

– Det funkar bra. Alla tänker att man kan ringa till kyrkan och fråga om vi kan hjälpa dem att hjälpa deras kompis, barn eller vem det nu kan handla om.

Förutom kyrkoherden har församlingen fem personer anställda på deltidstjänster, men alltid redo att rycka ut. Även till julfirande. På församlingshemmet ordnas julbasar och svensk julafton med julkrubba, Kalle Anka på tv och besök av tomten. I år väntas ett 40-tal svenskar dyka upp.

Luciafirandet i S:t Pauls tycker Björn Kling är väldigt speciellt. I fjol kom över 200 svenskar och greker för att se en kvinna med ljus i håret sakta skrida fram, till vacker körsång, genom en mörklagd kyrka.

– Först när man kommer utomlands förstår man hur exotiskt det är, säger Björn.

Text: Bertil Jansson