Sträcker på sig framför altaret

(Ur Spira nr 3 2026)

Vi rullar ut varsin träningsmatta på stengolvet i Umeå stads kyrka. Instrumental musik strömmar ur högtalarna medan vi bäddar ner oss med filtar.

När passet börjar berättar diakon Anna Juul att Tikva betyder hopp på hebreiska. Hon uppmanar oss att andas in genom näsan och ut genom munnen – medvetet.

Vi börjar stående, sträcker armarna uppåt och lägger händerna på huvudet, som för att samla tankarna.

– Vänd händerna uppåt och lämna allt till Gud, säger Anna.

Övningarna växlar mellan statisk och dynamisk stretch – vi står, sitter och ligger. Då och då läser Anna ett bibelord.

Anna Juul utbildade sig till instruktör i Tikva på distans under pandemin. Med en egen ryggskada behöver hon rörelsen, och hon vill att deltagarna ska känna sig mjuka i kroppen och få något för både ande och själ.

Efter cirka fem minuters avslappning avslutas passet som det började. Nu får vi tänka på något vi är tacksamma över medan vi sträcker händerna uppåt.

Henny Häggström är här för första gången efter att ha sett affischen när hon övade med ungdomskören.

– Jag har tenta imorgon så det här var precis vad jag behövde. Det blir lätt lite trångt i huvudet, så det var skönt att sänka axlarna, andas och lämna över lite hos Gud.

Text: Ulrika Ljungblahd