Slöjd – fristad och våldsamt förtryck

(Ur Spira nr 4 2023)

Efter flera år som frilansande kulturarbetare, med osäkra anställningar och dåligt betalt, fick Anahita Ghazinezam nog. Mitt under det intensiva kulturhuvudstadsåret 2014 sökte hon sig till en ettårig slöjdutbildning på Vindelns folkhögskola och fann där många gelikar – desillusionerade och halvt utbrända människor från vitt skilda yrken och utbildningar.

– Det var ett otroligt härligt vakuum i tid och rum. Jag behövde inte åstadkomma något av värde, utan fick gneta på med min smörkniv och limma en bucklig skärbräda. Jag kunde själv välja ambitionsnivå.

Slöjd har alltid varit en del av Anahitas liv. Hennes mamma var textilhantverkare, uppvuxen i en by i norra Iran där hon sydde kläder till sig själv och sina syskon. Senare drev hon en liten butik med barnkläder i Teheran och hon lärde Anahita tidigt att sy och sticka.

– Jag älskar slöjd! Det har alltid varit det jag gör när jag vill sätta mig ner och komma till ro, berättar Anahita.

Under slöjdutbildningen i Vindeln mötte Anahita en form av hantverk som fångade henne – intarsia. Det går ut på att skapa mönster av tunna, figursågade träbitar i olika nyanser. Anahita kände sig genast hemma vid den lilla bordssågen, van som hon var att sitta vid en symaskin. Hon blev nyfiken på om det gick att modernisera intarsians motiv med uttryck från serievärlden, inspirerad av sin serietecknande syster. Sagt och gjort – hon sökte och fick ett stipendium för att arbeta med intarsia under några månader. Senare har hon återvänt 
till folkhögskolan för att undervisa i hantverket.

– Intarsia skiljer sig från annan slöjd – det är inte ett nödvändigt hantverk som att snickra, tälja och sy, utan enbart konstnärligt intressant. Det är också en otroligt krävande process där mycket kan gå snett.

”Jag ser våld”

Trots att slöjd brukar kallas ”handens arbete” upptäckte Anahita att hon hade kvar sitt behov av att läsa och skriva för att förstå. Hon hamstrade slöjdböcker och några år efter utbildningen, mitt under en mammaledighet, skrev hon en serie undersökande slöjdartiklar för Västerbottens-Kuriren. Där lyfte hon fram symaskinstillverkare med bakgrund i vapenindustrin och osynliggörandet av hantverk som hampavävning.

– Som kronisk kulturkritiker kan jag tycka att vi har för loj blick för företeelser i samhället generellt, och för slöjden i synnerhet. Den romantiseras och lösgörs ur historiens ofta våldsamma uttryck. När jag undersökte slöjden såg jag en historia av rofferi, nedtryckt kvinnokamp och hårt förtryck.

På frågan varför hon valt att lyfta fram just våldsaspekten i slöjdens historia svarar hon enkelt ”jag ser våld”. Anahita har märkt att hon lätt upptäcker de våldsamma dragen i människor och sammanhang, och förvånas ofta över att andra inte ser dem.

– Jag tror det beror på att jag hade en våldsam uppväxt med en aggressiv pappa. Vi som bär på sådana erfarenheter har ofta en finjusterad radar för våld, säger Anahita Ghazinezam.

Växte till ett monster

”Våld” blev också namnet på den bok där hon sammanställde sina slöjdartiklar med hjälp av ett stipendium från Nämnden för hemslöjdsfrågor. Anahita var då återigen mammaledig och med en hjärna dimmig av sömnbrist försökte hon fundera ut hur hon skulle väva ihop artiklarna till en helhet som inbegrep både slöjden och hennes eget liv.

– Allt som frätte i mig kom ut, som en terapi. I min hjärna var det sammanhållet, men det var en konst att lappa ihop det till en bok. Den växte till ett monster, säger hon med ett skratt.

– Till slut tänkte jag ”jag måste lita på min egen berättarförmåga” och så gjorde jag det.

Anahita beställde 145 exemplar av boken, så många som stipendiepengarna räckte till, och gjorde sin marknadsföring genom ett instagraminlägg. När boken sålt i 100 exemplar funderade hon ”är det vänner som tycker synd om mig?”, men såg att den också köptes av människor hon inte kände, i andra delar av landet. Hon var ändå säker på att marknaden av litterärt intresserade slöjdare nu var mättad. Men så blev Anahita inbjuden som talare till Ådalens Litteraturfestival och boken antagen av förlaget Ordfront. Nu har hon varit gäst i Babel på SVT, bland ett gäng debuterande författare på Kulturhuset i Stockholm och på ett antal bibliotek.

– Jag fattar fortfarande ingenting, säger Anahita och skakar på huvudet.

Slöjd som andrum från stress

Egentligen var boken tänkt som ett ”tack och farväl” till kulturvärlden, eftersom Anahita just nu tar första stegen på en helt annan karriärväg.

– Efter alla år som kulturarbetare förstod jag att jag vid 65 års ålder skulle behöva plocka burkar för att ha råd med hyran. Jag behövde göra något hyper-
radikalt.

Anahita kollade in de högst betalda yrkena och bland yrken som jurist och IT-chef valde hon läkare, eftersom hon tänkte att där kunde finnas några procent humaniora. Nu går hon första terminen på läkarutbildningen, reser runt för att prata om sin bok samtidigt som hon är småbarnsmamma. Den tid hon hinner lägga på slöjd i dag går åt till att lappa och laga.

–  Jag längtar efter att få tid att sätta mig och sticka. Men det är också kul att lösa problem och modifiera barnens kläder så de passar. Det måste väl vara den mest kärleksfulla slöjden?

Anahita säger att hon blir stressad när hon hör prat om att slöjden är ett meningslöst skolämne och vill slå ett slag för att slöjden ska få vara kvar i skolor och på folkhögskolor.

– Slöjd måste få finnas som ett andrum i samtiden, en fristad från stressen. För mig är den som en vän som alltid finns kvar, även om jag inte hört av mig på flera år.

Text: Helena Andersson Holmqvist