Skolar om sig till diakon som 60-åring

 (Ur Spira 4 2021)

På väggen i Tavelsjö-restaurangen Root hänger ett foto av ”en fantastiskt fin björkskog”, berättar Anders Karlsson.

– Jag vill ta reda på var den är någonstans. Jag har ju hjärta för björken.  

Och kanske hittar han björkdungen en vacker dag, för sedan i maj pendlar Anders från Tomtebo till Tavelsjö där han jobbar som diakoniassistent. Han är med i barngrupper, på dagträffar och andakter, och går med församlingens promenadgrupp varje tisdag. Självförtroendet är uselt när det gäller att sjunga, men han reciterar gärna dikter. Då och då plockar han upp de vällästa poesiböckerna av Margareta Melin och Dom Hélder Câmara ur ryggsäcken.

Böcker visar sig också vara viktiga milstolpar när Anders Karlsson ser tillbaka på sitt liv. Han nämner tre specifika titlar, vi återkommer till vilka.

Anders växte upp i byn Övre Bäck mellan Lövånger och Bureå, där föräldrarna drev jord- och skogsbruk. Själv trivdes han bäst i skogen, gärna med pappa Sture.

– Pappa betydde mycket. Han var bonde, men också filosof, poet och en teatermänniska, berättar Anders.

Även om det var vanligt att äldste sonen förväntades ta över familjejordbruket kände Anders Karlsson aldrig något sådant krav. 
I stället flyttade han till Skellefteå för att läsa naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Han trivdes, men barnatron fick sig en törn.

– Jag funderade på om det går vara naturvetare och kristen samtidigt, berättar Anders och plockar fram den första boken. ”Att bara vara – evangelium i rymdåldern” av Gunnar Edman, som Anders fick av en släkting som var läkare. Svaret var glasklart – javisst kan man det!

– Den boken har betytt väldigt mycket för mitt sätt att se på tillvaron.

Efter vapenfri tjänst som flygplatsbrandman på Örnsköldsvik Airport, där alla kamrater på skiftet var pingstvänner, hittade 
Anders tillbaka till en personlig tro. Därefter flyttade han till Carlshem 1983 för att läsa till jägmästare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. När Carlskyrkan invigdes ett år senare blev han genast engagerad och har sedan dess haft alla tänkbara uppgifter i församlingen. Där har han också varit med i olika hemgrupper. Fortfarande träffar Anders ett gäng personer varannan vecka för att prata tro och dela liv. Under pandemin blev det mest promenader, men nu ses denna Tomtebogrupp igen hemma hos varandra eller i Kyrkstugan. Senaste året har fokus varit på att alla fått dela sitt ”Kyrie” och ”Gloria”. Orden kommer från gudstjänstens språkbruk och syftar på det som är jobbigt och svårt respektive gott och glatt i ens liv.

– Det är ett privilegium att tillhöra en gemenskap som hjälper och bär varandra i jobbiga perioder när man drabbas av kris och sorg, säger Anders.

Efter något år på skogsvårdsstyrelsen återvände Anders till SLU för att doktorera. Han fördjupade sig i naturlig föryngring och sådd av björk på nedlagda jordbruksmarker.

– Björk har både svagheter och styrkor som träd och virkesråvara. Det har funnits tider då den betraktats som ett ogräs som konkurrerar ut mer ekonomiskt värdefulla barrträd, men även perioder då björken varit mer intressant för skogsbruket, konstaterar Anders Karlsson.

Intresset för björken inom skogsnäringen svalnade och Anders övergick till andra forskningsområden, som ungskogsvård och röjning i boreal skog, samt försök med hållbart skogsbruk i regnskog på Borneo.

Anders syn på skogsbruk baseras på skapelseberättelsen. Människan ska bruka och bevara, vilket innebär att skogen ska användas, men på ett hållbart sätt. Den aktuella debatten om skogsbruket – bland annat med kyrkan som skogsägare – är komplex och Anders säger att han inte är uppdaterad på den senaste forskningen. Han är däremot glad för att det finns forskare och intresserade personer som slår larm om att arter riskerar att försvinna i skogsekosystemen.

– Gud har skapat en värld med ett överflöd av liv och det livet är något mirakulöst. Vi människor är skapade till att vara Guds avbild, att fortsätta skapa förutsättningar för ett myllrande liv, men vi håller på att förstöra alltihop. Nu behöver vi söka denna förlorade likhet och bli delaktiga i Guds plan att rädda världen. Tillsammans behöver vi rikta om våra liv.