I ett egensinnigt hus i Sävar bor David Sandström med familj. Bottenvåningen består av ett hus från andra halvan av 1800-talet, hitflyttat från Umeå, medan entré och övervåning är byggda och inredda av David själv. Inne i huset står ett bord av en vägskylt och pilar från taket pekar mot familjens olika favoritsemestermål, bland annat Nordingrå och Roma på Gotland. I trädgården växer enorma träblommor och stolparna vid husets entré är prydda med färgglada boccia-klot.
– Jag försöker vara öppen för intryck och hämtar inspiration från olika ställen, oftast ett annat område än det jag arbetar med. När jag tittar på bilder i tidningar är det som står lite slarvigt vid sidan om ofta det som är snyggast.
Intresset för färg och form har David Sandström haft hela livet. Han utbildade sig till lärare i konst och bild, men när han och frun Carina flyttade tillbaka till Umeå 1993 efter en tid i Piteå fick han inget lärarjobb. I stället bestämde han sig för att satsa på sitt fritidsintresse – målning och restaurering av gamla möbler, och startade eget företag.
– Just då råkade det vara ett jättestort tryck på renovering av möbler och allmogemåleri av möbler som avlutats. Jag tajmade det väl, säger han med ett skratt.
Samtidigt arbetade han med färgsättning och utsmyckning i hus och med tiden har det blivit hans huvudsyssla. Till exempel har han tillsammans med en kompis inrett Returbutiken med material de fått in. Just nu arbetar han för en privat kund med färgsättning och platsbyggda möbler i en nybyggd västerbottensgård.
– Det är speciella jobb när jag blir insläppt i andras hem. Jag försöker vara extremt ödmjuk och känna in de jag arbetar med. Jag är en del av processen, men det är deras hem. När jag går därifrån sitter färgerna kvar på väggarna.
Genom åren har David kombinerat sitt färg- och formgivande med att arbeta deltid som vaktmästare i Svenska kyrkan, under många år i Mariakyrkan i Umeå och nu i Sävar-Holmöns församling. När han renoverade prästgården på Holmön hittade han en dag gamla golvplankor med rostiga spikar som rivits ut från en av byggnaderna. De var slitna och blöta och tillhörde just den typ av lågstatusmaterial David tycker om att arbeta med.
– Jag visade bilder av dem för en kompis i Japan som sa ”wow, såna finns inte här”. Vi tar mycket vi har för givet, som 200 år gamla brädor i furu.
David konstaterar att många människor inte renoverar sina hus, utan sanerar dem. De river ut gammalt fungerande material och ersätter med nytt. Själv passade han på att ta hand om de blöta gamla golvbräderna från Holmön och la dem på tork i väntan på ett projekt som passade. David har tidigare anlitats som formgivare av Svenska kyrkan, bland annat för att tillverka möbler till Ålidhemskyrkan, en dopfunt till en kyrka i södra Sverige och ett portabelt altarskåp till Luleå stift. I det sistnämnda projektet samarbetade han med sjukhusprästen och konstnären Lars Segerstedt, och nu fick de ett nytt uppdrag tillsammans – altare och altartavla till Sjukhuskyrkans nya kapell på Norrlands universitetssjukhus.
– Jag använde brädorna, spikarna och några andra metalldelar från Holmön till altaret och altartavlans ram. Formen växte fram tillsammans med Lars och vi försökte hålla det ljust, lätt och transparent som lokalen är.
Bilderna i de asymmetriska ramarna har Lars Segerstedt målat och de är utbytbara för att kunna bjuda in andra konstnärer. Att skapa föremål som ska fungera i en kyrkolokal är speciellt, menar David, eftersom det är en miljö med särskilda regler och värderingar som han behöver hålla sig till.
– Till exempel sa Lars om min första altarskiss ”Nej, du har gjort en kista, det måste vara öppet”. Det kan jag ju inte gå emot, men jag tycker om att försöka vara i båda dikena samtidigt, att visa respekt men också vara fri från vad man brukar tänka.
Även om David ibland arbetar med andra tillbringar han mycket tid på egen hand, antingen i verkstaden på gården eller hos uppdragsgivare. Det har varit en fördel under corona-tiden, och han har ännu inte märkt någon förändring i sina uppdrag. Det han tycker är mest slående är att det vi människor brukar ta för givet blir tydligt först när det försvinner.
– Det är som med gamla material som rensats bort. Själv kan jag känna ett uppdämt behov av att få träffa andra. Och visst finns det en oro för framtiden, coronan är både en sjukdom och ett ekonomiskt virus.
När det handlar om att koppla av känner David egentligen inte något behov av det, eftersom att arbeta med färg- och formgivning är det roligaste han vet. När han ändå gör något annat handlar det ofta om att ta sig ut i naturen.
– Jag har en tvillingsyster som är naturnörd, så vi är mycket hos henne i fjällen. Vi tycker om att åka skidor och att campa. I sommar hade vi tänkt tälta på en favoritplats på Fårö, men vi får se om vi är välkomna som läget är. Annars får det bli på närmare håll.
Text: Helena Andersson Holmqvist, Spira nr 2/2020
