Samtal om sorg vid lägereld

(Ur Spira nr 4 2024)

Iklädda kängor och varma vantar, utrustade med liggunderlag och termosar samlas ett 15-tal anställda och ideella från Svenska kyrkan och Region Västerbotten vid Arboretum norr. De går en fördjupningskurs i att leda sorgegrupper och denna mulna höstdag är det dags att testa skogsbad. Den japanska företeelsen shinrin-yoku innebär att uppleva skogen och naturen med alla sinnen – syn, hörsel, känsel, smak och doft. I långsam takt rör sig deltagarna längs lövtäckta stigar med uppgift att lägga märke till olika färger och former. Sedan känner de varsamt på trädens stammar och bark.

– Fastän barken är skadad och träden varit med om svårigheter så växer de fortfarande, konstaterar någon när gruppen samlats i en ring och delar tankar kring övningarna.

Det var under sin utbildning till certifierad skogsbadsguide som psykoterapeuten Satu Hirsch Fjellstedt insåg att ”det här är ju perfekt för sorgegrupper”. Skogen underlättar stillhet, reflektion och närvaro. Naturen är lugnande och minskar stress samtidigt som det kan uppstå fin gemenskap i en grupp som samlas kring en värmande lägereld.

– Det finns en känsla av kravlöshet i naturen. Här samexisterar också det levande och det döda i ett kretslopp. Det kan påverka mitt förhållningssätt till döden, säger Satu.

Hon introducerar nästa övning där deltagarna ska turas om att beskriva ett föremål från naturen utan att titta på det. Ulrika Mottmann, diakon i Västerslättskyrkan, håller en barkbit i händerna och berättar om hur den känns, luktar och låter när hon bryter den mitt itu. Efteråt konstaterar hon hur viktigt det är att hitta ord för att beskriva händelser, som sorg och svåra förluster.

Under tiden har Erika Sinander gått till raststugan intill Umeälven för att göra upp en eld, som ska brinna resten av dagen.

– Elden har samlat människor i alla tider, säger hon och lägger ett vedträ på brasan. Samtidigt blir elden nästan som ett levande väsen som behöver omsorg och uppsikt; först för att ta sig, sedan för att fortsätta värma och lysa upp och slutligen för att inte sprida sig okontrollerat.

Lagom till att elden tagit sig kommer resten av gruppen tillbaka efter att ha legat en stund på marken och mediterat.

– Nu verkar ni lite frusna, så slå er ner vid elden, säger Satu och plockar fram mackor och termosar med varm dryck.  

Just eld och något varmt att hålla i händerna passar extra bra vid samtal om sorg.

– När vi hamnar i sorg känner vi oss ofta lite frusna. Sorg är en kall, frusen känsla, säger Erika och berättar att som sorgeterapeut erbjuder hon alltid en kopp varmt te eller vatten i terapirummet.

När det inte finns tillgång till eldstad eller kamin fungerar levande ljus som ersättning. Erika ställer ibland fram ett värmeljus ”med hälsning från broder sol”.

– Solen är ju vår stora eld.

Att solen senare tittar fram genom molnen blir en av många bilder kring död, liv och sorg under dagen. När sorgegruppsledarna spånar om hur de kan använda naturen i mötet med människor är det gott om idéer – allt från att ta in löv och annat naturmaterial till att hålla grupper utomhus.

– Jag drömmer om att starta en sorgegrupp där vi börjar med att röja och hugga ved för att sedan sitta runt brasan och prata, säger Monica Lundgren, diakon och sorgegruppsledare.

Kursen ”Med sorgegruppen i naturen” hölls av Erika Sinander, leg psykoterapeut och uttryckande konstterapeut, och Satu Hirsch Fjellstedt, leg psyko-
terapeut, teolog och skogsbadsguide. 

Text: Ulrika Ljungblahd