(Ur Spira nr 2 2025)
Maria Olssons farfar var baptistpastor och hon döptes som tonåring. Hennes partner Isaks farfar är präst i Svenska kyrkan och Isak döptes som barn. Han såg det som naturligt att låta döpa dottern Märta.
– Jag insåg tidigt i graviditeten att det här med dopet måste vi prata om, konstaterar Maria Olsson.
Hennes utgångspunkt var att det är viktigt att få välja själv, samtidigt som hon hade förståelse för sin partners tradition och tankegång. För att få ordning på sina funderingar pratade hon med vänner och ett par präster. Så småningom framträdde en ny bild av dopet som relation och gemenskap.
– Jag fick syn på min egen mer individualistiska syn på dopet och jag tilltalades av Svenska kyrkans kollektiva tänkande, att alla ska med. Du behöver inte nå en viss nivå av tro för att döpas.
Samtidigt insåg Maria att hon, om det skulle bli ett barndop, behövde släppa taget om en del saker – vad kyrkan ibland stått för, känslan av att kanske tvinga något på sitt barn, sin egen osäkerhet och tvivel.
– Jag behövde ha tillit till att kyrkan är ett sammanhang som i grunden handlar om kärlek. Att det är en inbjudan Märta får i dopet, som hon kan göra vad hon vill med. Att det finns ett kollektiv med tro att luta sig mot, även om jag själv inte är säker, säger Maria.
Maria är i dagsläget inte kyrkligt aktiv, men minns hur mycket det betydde för henne i tonåren, och hon tycker att kyrkan har en viktig roll i samhället. Så småningom kom hon fram till att hon ville låta döpa Märta. Det var viktigt för henne att tvivlet också fick plats i dopet, genom hennes favoritpsalm ”Jag skulle vilja våga tro”.
På dopgudstjänsten i Tegs kyrka döptes också Märtas kusin Iris och där var fullt med vänner och släkt i alla åldrar.
– Vi fick verkligen syn på nätverket runt Märta. Dopet blev jättefint, en bild av gemenskap, både i kyrkan och i släkten. Den tydliga manifestation av en kärleksfull gemenskap kändes extra viktig i den tid vi lever.
Maria tyckte om att dopet var både högtidligt och lite stimmigt, när barnen fyllde dopskålen med vatten. Efter dopet har hon tänkt på att också själva vattnet symboliserar gemenskap och relation.
– Jag hade ju ganska nyss varit gravid och tänkte på vattnet jag haft inom mig – fostervattnet. Dopvattnet blir en påminnelse om den trygga miljön barnet funnits i och en länk till Gud som förälder.
Text: Helena Andersson Holmqvist