Inne i bilen har den inbyggda radion kompletterats med mer modern utrustning, men musiken är tidstypisk – Fats Domino.
– Ja, jag är väldigt förtjust i 50-talsrock, så mina intressen hänger ihop, säger Fredrik Juul när han startar bilen och vi cruisar österut på Storgatan. Målet är restaurang Droskan, där Fredrik spelat med sitt band, Rusty Flatheads, som har rockabilly på repertoaren. Fredrik ser fram emot att få ta del av mer livemusik efter flytten till Umeå.
– Det blir roligt med en stad med bra utbud och jag ser fram emot alltihop – Norrlands-
operan, kyrkokonserter och band här på Droskan.
Musikintresset har Fredrik haft med sig sedan barnsben och han spelade flera instrument på musikskolan, i kyrkan och hemma. Numera blir det mest ståbas i bandet, som finns i Lycksele. Han hoppas kunna fortsätta spela med dem även efter flytten från Malå till Umeå.
– Det är så viktigt att få hålla på med sina intressen. Om man bara jobbar mår man i slutändan inte bra. Man behöver hitta det som ger input.
Fredrik har ibland fått höra att han inte beter sig eller ser ut som en vanlig präst, kanske på grund av sina intressen.
– Men hur ska man då se ut? Alla har sina egenskaper och sin bakgrund. Det vore ju konstigt om det inte märktes också bland präster. Våra olikheter kan göra det lättare för andra att relatera till oss.
Från Droskan glider vi vidare förbi Församlingsgården öst på stan, där Fredrik har sitt nya arbetsrum, via Umeå stads kyrka och kyrkbron över älven till Tegs kyrka. Som kyrkoherde i Umeå är Fredrik högsta chef för alla församlingar i Umeå, och har därför inte någon särskild ”hemkyrka”. Samtidigt vill han inte tappa kontakten med församlingsarbetet, som han ser som det primära, det som hela organisationen är till för att stödja.
– Visst finns det tolv kyrkor i Umeå? Kanske skulle jag kunna ha en gudstjänst i månaden i en ny kyrka, så blir det en i varje under ett år, funderar Fredrik.
Kallades reserv-juulet
Fredrik är uppvuxen mitt i Svenska kyrkans församlingsverksamhet i Norsjö, där pappan var kyrkoherde. Som yngste och femte medlem i familjen Juul kallades Fredrik ibland ”reserv-juulet”.
Efter en del ifrågasättande i tonåren landade han i att hans tro och värderingar ändå var rätt lika föräldrarnas.
– Det är en jordnära och grundläggande tro, som bär i vardagen.
Sin kallelse att bli präst beskriver han också som odramatisk. Efter teknisk utbildning på gymnasiet insåg han att det var roligare att jobba med människor, så han bytte bana, läste teologi och vigdes 1995 till präst. Först hamnade han i Lycksele, där han blev kvar i nästan 20 år, innan han blev kyrkoherde i Vindeln, samtidigt som han bodde i Umeå. För drygt fem år sedan dök en spännande möjlighet upp.
– Min fru Anna och jag hade en längtan till Svenska kyrkan i utlandet, och så fick vi jobb på Teneriffa, hon som diakoniassistent och jag som kyrkoherde.
På grund av pandemin blev vistelsen där förkortad och Fredrik tog i stället tjänst som kyrkoherde i Malå-Sorsele. Och nu, efter 30 år som präst, landar han som kyrkoherde i Umeå pastorat.
– Det kändes som en spännande och utmanande tjänst! Två av våra döttrar bor också här, precis som svärmor och en hel del vänner.
Från inlandet kommer han att sakna det enkla och trivsamma livet, med stor närhet mellan människor. Samtidigt tycker han att det känns skönt att få tillgång till alla bekvämligheter på en större ort, även i arbetet.
– Med en stark och kompetent organisation i en stad som sjuder av liv och engagemang finns det stora möjligheter.
Han tycker det strategiska arbetet är roligt, att fundera på vad kyrkan ska göra och hur den bäst gör det, att skapa strukturer och rutiner. Målsättningen är klar.
– Det vore fint att få bidra till att kyrkan och tron blir viktiga och relevanta i människors vardag. Tron kan betyda så mycket när den är som bäst, ge trygghet och sammanhang, ett löfte att någon går med en genom livet, säger Fredrik Juul.
Text: Helena Andersson Holmqvist
 webb.jpg?doprocessing=1&w=384&c=95&ci=227,52,656,820)