Nu dricker Olga sitt kaffe ute i vårsolen

(Ur Spira nr 1 2026)

Sin första morgon i Holmsund vaknade Olga Pankova till ljudet av skriande måsar. 
– Det finns också många måsar på Krim, där jag växte upp, så det kändes som hemma, berättar hon.

En månad tidigare, hemma i staden Lubny, hade hon vaknat till nyheterna om attacker i flera städer i Ukraina. Det var den 24 februari 2022 och den ryska invasionen hade inletts.

Det var inte första gången Olga vaknade till stridigheter. Sommaren 2014 bodde hon med man och barn i Donetsk i östra Ukraina, när strider bröt ut mellan proryska separatister och Ukrainas armé. Olga var höggravid och blev förlöst i förtid med kejsarsnitt, för att inte riskera att föda på flykt. Knappt en vecka senare flydde hon från Donetsk i bil med sin man, sonen Mikhael och den nyfödda Mariam. De var på helspänn, hela tiden rädda för att bli beskjutna.

– Vi såg flera bilar i diket med samma skyltar som vi: ”barn i bilen”.

Familjen flydde till den lilla staden Lubny i centrala Ukraina, dit firman där mannen var anställd hade flyttat. De hyrde ett hus, arbetade och barnen växte. I femårsåldern började de med brottning.

– De älskade brottning, tränade flera gånger i veckan, åkte på tävlingar runt om i Ukraina och drömde om OS, berättar Olga.

Men tillvaron i Lubny var inte utan problem. Olga och hennes familj kan tala ukrainska, men har ryska som modersmål, vilket är vanligt i östra och södra Ukraina. Olga upplevde att deras språk väckte misstänksamhet hos en del.

– Vi fick inte så många vänner och kände oss aldrig riktigt hemma där, berättar hon.

Och så, den där morgonen i februari 2022, började bomber falla över Ukraina. 
Olga ville skydda sina barn och även ge dem möjlighet att fortsätta träna och tävla. På en Facebook-sida för brottare hittade hon erbjudande om hjälp för brottarfamiljer att fly till Sverige via Polen.

– Jag visste inget om Sverige, men några ord kom till mig ”Gud är på min sida, jag är inte rädd”. Så jag tänkte ”jag kan”.

Män i stridsför ålder fick inte lämna Ukraina, så maken var tvungen att 
stanna, men Olga packade en stor väska till sig och barnen, då sju och tio år gamla, och gav sig av. Via Warszawa tog de sig till Ystad och sedan med tåg till Umeå.

– Det var i mars och i Ukraina hade det hunnit bli varmt, men i Umeå var det så mycket snö. Vi hade helt fel skor och kläder, minns Olga.

En familj i Holmsund hade erbjudit boende och där stannade Olga och barnen i tre månader.

– De är nu vår extrafamilj och vi firar jul och födelsedagar tillsammans.

Olga fascinerades av att värdfamiljen satt utomhus och drack kaffe i solen, det var ju så kallt! Men så förra våren märkte hon att så fort solen tittade fram gick hon själv ut med sin kaffekopp.

– Jag tänkte att nu är jag riktigt svensk! säger Olga med ett skratt.

Trots tryggheten i Sverige blev den första tiden svår – utan språkkunskaper, jobb, eget boende eller att veta vad som skulle hända. Äktenskapet på distans sprack också ”vi levde i så olika verklig-
heter”. Hennes värdfamilj bad i en 
Facebook-grupp om hjälp med nödvändiga saker till Olga och hennes barn. Kyrkoherden i Holmsund erbjöd då Olga sommarjobb på kyrkogården.

– Vilken dröm! Det kom när jag behövde. Och en annan präst blev min första lärare i svenska.

Olga upprepar flera gånger att hon är så tacksam mot alla som öppnat sina hjärtan för dem och hjälpt dem ända sedan de kom till Sverige – brottarklubben, kyrkan, värdfamiljen och många fler.

– Deras stöd har betytt oerhört mycket.