Markus skriver Markus för hand

(Ur Spira nr 1 2026)

Det började med Jobs bok på en bussresa till klostret Taizé strax efter Markus Östlunds konfirmation. En av ledarna tipsade om att han borde läsa Job i Gamla testamentet och Markus bestämde sig för att skriva av de 42 kapitlen.

– Det var typ år 2007 så vi hade inga mobiltelefoner, konstaterar Markus och visar de första handskrivna sidorna i en av sina fyra pärmar, där han för några år sedan började samla bibeltexterna.

– Jag skrev inte fult, men min handstil blir ändå snyggare och snyggare, säger han och ler.

Sedan dess har det blivit många bibelböcker. Först gav han sig på de korta böckerna, men insåg att det skulle innebära att han till slut bara skulle ha de långa kvar, så han började växla. Nästan 20 år senare är 32 bibelböcker färdiga, om man räknar med apokryferna. Flera andra är påbörjade. På ett A4-ark drar han streck för varje kapitel och dokumenterar hur han ligger till. Sidan påminner om de sporttabeller och laguppställningar som Markus redan som barn skrev tillsammans med sin bror.

Något mål att bli färdig har han inte. Snarare tvärtom. Projektet får pågå och är helt lustdrivet. Under fastan inför påsk har han vissa år avsatt en timme per dag, men andra årstider skriver han extremt oregelbundet.

– Det är väldigt medvetet. Jag vill inte att det ska bli en grej av det. Och nånstans vill jag inte bli färdig. Vad händer då? Jag tycker att det är en sund inställning också till bibelläsning – man blir aldrig klar.  

Skrivandet blir också ett sätt att ge plats åt viktiga saker i livet – som Gud, tystnaden och mod.

– Jag upplever att Gud talar genom bibeltexterna. Det är ett sätt att ge plats för Gud. Annars går man ju runt och tänker på sig själv och hur man uppfattas av andra.

Under skrivpassen stänger Markus av musik och andra ljud.

– Det händer något fysiskt med mig. Jag blir avspänd så fort jag sätter mig för att skriva.

Efteråt är han också mindre ängslig och känner sig mindre påverkad av yttre influenser. Han berörs av berättelserna och speglar dem mot livet. Även i svåra bibeltexter, som berättelser om förtryck och krig, söker Markus efter Guds kärlek. Uttrycket ”Gud kan bara älska” har fastnat och hittills har han alltid hittat spår av kärlek.

– Jag är tacksam för att jag kan läsa Bibeln med de ögonen.

När Markus skriver av bibeltexter sitter han bekvämt – gärna i soffan eller sängen. Han läser en rad i taget, memorerar och skriver ner. Ett kapitel i Markusevangeliet tar ungefär en timme. Första kvarten dröjer sig ofta tankar kvar från tidigare uppgifter men snart är han helt och fullt i bibelberättelsen. Det är som att han skriver fram berättelsen, samtidigt som han står vid sidan av händelserna och tittar på. Och trots att han visste vad som skulle hända när han skrev de sista kapitlen i Markusevangeliet, hoppades han in i det sista att Jesus inte skulle bli dömd till döden.

– När jag skrev ”Många vittnade falskt mot honom” kändes det ändå som att han skulle klara sig!

Skrivande har alltid varit ett intresse.

– Jag tycker om att hitta på egna berättelser. När jag försöker skriva ner dem blir det inte särskilt bra, utan platta karaktärer och omständligt. Så att skriva av Bibeln har blivit ett sätt för mig att få skriva berättelser – de bästa och mest spännande i historien!

Som ung kristen blev skrivandet också ett sätt att utöva sin tro, lite i hemlighet. ”Jag sitter bara här och skriver.”  Han var hela tiden intresserad av att läsa, tolka och prata om Bibeln, mer än hans kristna kompisar, upptäckte han.

– Sedan jag var konfirmand har jag tyckt att det är jättespännande!

Kanske inte så konstigt att Markus blev präst. Under studietiden uppmuntrades Markus och de andra prästkandidaterna att ta tid för egen reflektion.

– Bibeln är ju meditationslitteratur och skrivandet har blivit mitt sätt att läsa Bibeln. Jag blir en del av texten när jag skriver, på ett sätt som jag inte blir när jag läser den. Den kräver inget av mig.

Ibland skriver Markus av söndagens bibeltexter som förberedelse inför predikan, andra gånger läser han dem bara.

– Jag tror absolut att de som lyssnar märker skillnaden.

Text: Ulrika Ljungblahd