Ingenjör från Umeå längtade efter helhet

(Ur Spira nr 3 2026)

Moder Christa möter mig på Teams, i ett avskalat rum med ett kors på väggen. Hon har drygt en timme till förfogande innan det är dags för dagens fjärde tidebön – middagsbönen. De sju dagliga, gemensamma bönerna i kapellet är själva ryggraden i livet på Mariavall.

– Jag tror att utan den återkommande bönen som delar upp dagen skulle vi inte orka, varken fysiskt eller psykiskt, säger Moder Christa och utvecklar sin tanke:

– Människan har ofta ett kaotiskt inre, ältar mycket och ser ner på sig själv. Bönen ger en möjlighet att lyfta sig ur det och med förtröstan vända sig till Gud som varje gång säger ”bra gjort” och ”jag väntade på dig.” Med tiden tar bönens värld över mer och mer av dagen.

I tioårsåldern flyttade Ylva, som hon kallades då, med sin familj från Nyköping till Umeå. Hennes föräldrar var inte kyrkligt aktiva, men genom en klasskompis kom Ylva och flera andra till tro och startade en bsökte Umeå:

Det var för tre år sedan, i samband önegrupp. Hon minns hur de inredde ett bönerum i den nybyggda Bräntbergsskolan. Konfirmationen hade hon missat, eftersom familjen tillbringat ett halvår i Sheffield, men hon sökte sig till Svenska kyrkan och konfirmerades enskilt av den då nyblivna prästen Lisa Tegby. Efter gymnasiet provade hon på ett diakonalt år i Tegs församling och sedan grundkursen i teologi i Uppsala. Därefter bytte hon bana, läste teknisk fysik och jobbade först i industrin, sedan på universitet. Samtidigt fortsatte funderingarna på vad hon skulle göra med sitt liv.

– Till det yttre hade jag väl ett lyckat liv, men jag hade svårt att hitta tillfredsställelse i tillvaron. Livet kändes inte holistiskt, utan splittrat. Jag hade en längtan efter helhet, efter något djupare, säger Moder Christa.

Trimmade ormbunkar

Ända sedan tonåren hade tanken på klosterliv dykt upp med jämna mellanrum, samtidigt som hon ville ha ett vanligt liv med jobb och familj. I slutet av 80-talet konverterade hon till katolicismen och efter det blev funderingarna allt intensivare.

– Jag besökte Heliga hjärtas kloster utanför Vadstena och upplevde att det fanns en otrolig närvaro i deras kapell. Jag läste också en bok om klostrets grundare Paulina Mariadotter, som verkligen talade till mig. Hon hade gjort precis det jag själv längtade efter.

Som 36-åring trädde hon så in i klostret, som tillhör Benediktinorden, och avlade sina klosterlöften sex år senare. 2010 flyttade hon vidare till klostret Mariavall på Österlen och för tio år sedan valdes hon av övriga systrar till abbedissa. Som föreståndarinna för klostret har hon ett övergripande och sammanhållande ansvar, både för klostrets andliga liv och för dess byggnader och ekonomi. Hon tar även del i praktiska uppgifter, nu senast trimmade hon bort ormbunkar runt några nyplanterade träd. Moder Christa har också engagerat sig för frågor i bygden, som när ett brittiskt bolag fick tillstånd att söka efter batterimetaller på Österlen, bland annat på klostrets mark. Då gjorde hon gemensam sak med grannarna och föreningen ”Veto nu” bildades.

– Jag som abbedissa ska se till att klostrets välfärd skyddas. Jag fick också klartecken från biskopen att det var min uppgift att göra detta, säger Moder Christa.

Hennes engagemang gjorde avtryck i media och hon skrattar lite när hon frågar om jag kanske såg rubriken om greven och nunnan som tar strid mot mineraljägare.

Moder Christa har också protesterat mot avtalet som gav amerikansk militär tillgång till svenska baser, bland annat på Österlen. Den senaste frågan som engagerar nunnorna på Mariavall är behovet av en cykelbana vid vägen förbi klostret, där bilarna kör så fort att det är farligt för boende och gäster att ta sig fram.

– En av systrarna ska faktiskt vara med i Skavlan nu i höst för att prata om detta.

Trots viljan att vara delaktig i bygden och ansvaret att ta hand om byggnader och ekonomi, har Moder Christa under åren som abbedissa märkt att hennes fokus ändrats. Det andliga ansvaret har blivit en allt viktigare uppgift för henne.

– Det handlar om att gå inåt, att hålla fast vid de viktiga värdena – hur man strävar efter att bli människa på det bästa sättet. Jag tycker det är hotat i vår tid. Känslan av ”vi” slås sönder av rädsla för det nya och okända.

Andlighet behöver tränas

I Benedikts klosterregel betonas gemenskap och gästfrihet, och på Mariavall finns nio flitigt använda gästrum. Tanken är framför allt att vara en plats för kvinnor att få tid för sig själva och sina tankar. Moder Christa tycker hon märkt ett ökat intresse för klostervistelse efter pandemin, och efter filmen ”Nunnan – 25 år i kloster” om Moder Maria i Karmelitorden.

– Jag har också hört att allt fler ungdomar söker sig till kyrkliga sammanhang. Det är inte konstigt i en otrygg tid. De söker efter mening och riktlinjer för att hitta i den svåra tillvaron.

Moder Christa drar en parallell mellan andlighet och andra mänskliga färdigheter, som att gå eller spela harpa. Ingen av dem är medfödd, utan behöver tränas för att ge resultat.

– Genom bön och andra andliga övningar kan människan allt mer leva i en verklighet där kärlek står i centrum. Hon får insikt om att hon är oändligt älskad och inte behöver försvara sig. Det skapar en fantastisk grundtrygghet i tillvaron.

Text: Helena Andersson Holmqvist Foto: Kristina Strand Larsson