Fick omtolka livet när synen försvann

(Ur Spira nr 3 2023)

Hamid Salimi öppnar altandörren till lägenheten på Sofiehem för att vädra ut oset efter kycklingburgarna han just stekt till sina döttrar. Just burgare är något han verkligen kan, efter att ha ägt Tegsgrillen i nästan tio år. Mest stod han i kassan, där han räknade summor i huvudet och la beställningar på minnet, men han lagade också mat när det behövdes.

– Jag låtsades som ingenting och lurade nog en del att jag var seende, tills de såg min vita käpp. Då reagerade de med ”va?!” berättar Hamid med ett skratt.

Hamid Salimi började sitt liv i Irans huvudstad Teheran. Som trettonåring kom han till Sverige tillsammans med föräldrar och två yngre systrar. De landade i Umeå i februari 1988, den snörikaste vintern i mannaminne, och fann sig snabbt till rätta i staden där flera släktingar redan bodde.

Det gick bra för Hamid i skolan och på gymnasiet valde han Naturprogrammet, för att uppfylla drömmen att bli läkare. Vid sidan om studierna höll han på med bollsporter, framför allt tennis och badminton. Men en dag märkte han att något var fel – ”vart tog bollen vägen?”

– Det var i mitten av gymnasiet jag började förstå att det var något vajsing med ögonen. Jag gjorde en synfältsundersökning och hade blinda fläckar här och där.

Det visade sig att Hamid har en ärftlig ögonsjukdom, Retinitis pigmentosa, som hans föräldrar bär anlag för men ingen annan i släkten drabbats av. Han fick veta att sjukdomen är progressiv och vanligtvis leder till blindhet.

– Jag brottades med det där, förnekade det så mycket jag kunde och dränkte ibland sorgen i alkohol. Gymnasiet gick allt sämre och jag gick ut med taskiga betyg.

Köpte grill och började tolka

Körkortet Hamid just hade tagit lämnade han ifrån sig, bollsporterna fick han sluta med och så småningom kunde han heller inte läsa vanlig skrift. Livet blev alltmer begränsat, särskilt som han från början inte ville veta av några hjälpmedel. I stället för att plugga vidare valde han att arbeta på olika restauranger som ägdes av släktingar, men gjorde också en del uppdrag som tolk i persiska. Så i december 2006 tog han två viktiga steg i yrkeslivet – dels köpte han Tegsgrillen, som han sedan drev i nästan tio år, dels klarade han provet för att bli auktoriserad tolk. Från början var tolkandet en bisyssla, men när grillen lades ner började han arbeta med det på heltid.

– Det är så himla kul och varierande! Ingen timme är den andra lik. Först kan jag få tolka på öron-näsa-hals, sen hos polisen och sen på en skola.

När Hamid började tolka var förmedlingen knuten till kommunen, men i dag är den nationell och han får uppdrag från hela landet. Vid tolkning i domstolar behöver han vara på plats, men oftast görs tolkningarna på distans och Hamid kan arbeta hemifrån.

– Arbetet passar mig som hand i handske. Visst, jag kan inte se, men hörseln och talet har jag ju kvar!

Hamid ser sig som en positivt lagd människa och det tackar han sin gudstro för.

– Tron håller mig levande och gör att jag kämpar vidare. Jag tror att allt kan föra något gott med sig. Inte så att Gud ville att jag skulle förlora synen, men det kan ändå leda till något gott för andra och för mig själv.

Att Hamid skulle bli kristen var inte självklart. När han växte upp i Iran präglades hela samhället av islam och han visste ingenting om kristendom. Hamids familj var inte praktiserande muslimer och när de flyttat till Sverige levde de som vilken sekulär familj som helst. Så träffade Hamid Greta.

– Hon var troende, berättade om det för mig och så blev jag också kristen. Och sju månader efter att vi träffats var vi förlovade, säger han med ett skratt.

Paret gifte sig och så småningom utökades familjen med två döttrar. Hamid betonar att förutom gudstron är det familjen och andra människor runt omkring som betytt mest för att han hamnat på en bra plats i livet.

Under åren har hans syn försämrats successivt, i dag har han kvar tre procents syn, en skärva i ytterkanten av varje öga. Mörkerseendet är däremot helt borta.

– Ljusa dagar med bra kontraster kan jag röra mig någorlunda utomhus. Det satt långt inne att börja använda den vita käppen, men nu kan jag inte gå ut utan den.

Goalball är höjdpunkten

Förutom sitt arbete som tolk hjälper Hamid till i sin församling Church of hope, är engagerad i föreningar för synskadade och motionerar en del på egen hand. Men ända sedan gymnasietiden har han saknat spänningen i att spela en bollsport. Så när Umeå parasportförening i samarbete med Synskadades riksförbund ordnade en prova på-kväll med olika sporter för synskadade, bland annat goalball, var han snabb att hoppa på.

– Jag tyckte det var jättekul och ville direkt vara med när de startade ett lag. Från början var vi fyra–fem spelare, men nu är vi bara tre, så vi vill gärna hitta fler!

Laget började spela för ungefär fem år sedan, gjorde en paus under pandemin, men är nu igång igen och har deltagit i en del turneringar. 23–24 september arrangerar de själva en cup i Umeå med lag från Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Att spela goalball är en av veckans höjdpunkter. Det handlar inte bara om att få röra på sig utan också att få vara del i en spännande lagsport.

Text: Helena Andersson Holmqvist