Fråga:
Hej! Jag är en kvinna mellan 30 och 35. När jag träffade min man för sju år sedan så sade det verkligen klick. Det var som att våra själar möttes och kände igen varandra. Jag hade aldrig varit lyckligt kär på det sättet innan, jag kände mig sedd, respekterad och älskad i ett väldigt tidigt stadium. Jag har hittills inte tvivlat på den känslan, utan vår relation har fortsatt vara helt fantastisk. Vi har många gemensamma intressen, liknande smak i det mesta, samma humor och inställning till livet. Han är helt enkelt min själsfrände. Nu till problemet. Det är en underdrift att säga att min man inte är barnkär. Han är verkligen inte ett dugg intresserad av barn, och har aldrig velat ha egna barn. När vi träffades var vi tyvärr inte riktigt så tydliga med varandra som vi borde ha varit, och jag visste inte heller riktigt vad jag ville. Där och då var det vi två som var viktigast. Idag är jag smärtsamt medveten om att jag kanske borde ha valt annorlunda. Jag tänker mycket på barn, älskar att prata med andras barn och känner att jag inte vill se mig själv som barnlös i framtiden. Det har blivit en så stor sorg för mig att jag bara blir jätteledsen när jag får höra att någon nära mig väntar barn. Självklart visar jag inte detta utåt. Jag blir verkligen sorgsen när jag tänker på att tiden långsamt rinner ut, medan jag är helt handlingsförlamad. Anledningen till min passivitet är att vi dels inte kan prata om ämnet utan att jag börjar gråta. Jag vet vad han vill, men han vet inte hur mycket jag tänker på frågan. Jag känner att jag förstör det fina vi har de få gånger jag vidrör ämnet, och drar mig därför för att göra det. Samtidigt fantiserar jag ibland om hur det skulle vara att bryta upp och skaffa barn på egen hand. Oavsett vad jag väljer, så blir valet otroligt smärtsamt för mig. Jag förstår att det som utomstående inte är lätt att ge råd i frågan, men jag önskar ändå något inspel som kanske kan bidra till att jag kan gå vidare från detta limbo.
Familjerådgivarna svarar:
Hej Maria,
Tack för ditt brev med en fråga som är mycket angelägen för dig och din man. Du skriver om din önskan att ta er relation till nästa fas, att bilda familj med barn. Din längtan är stor, den uppfyller dig och du kan känna en ledsenhet när du tänker på att tiden går och ni inte kommer framåt med denna fråga. Du lever, sedan sju år tillbaka med en man som du älskar och betraktar som din själsfrände. Problemet är att din man inte bär på samma önskan. Du skriver att han inte är intresserad av barn och aldrig har velat ha barn. Man kan ana av det du skriver att din längtan och sorg över detta tar stor plats i ditt liv och att du också blir ensam med dina känslor då du har svårt att ta upp samtalet med din man. Du kan vara rädd för att förstöra det fina mellan er om du tar upp detta ämne.
Det har kommit till en punkt där du funderar på att lämna relationen och få barn på egen hand. Det skulle vara ett smärtsamt val för dig, då du älskar din man och tänker att han på många sätt är den rätte för dig. Men är du säker på hur din man ställer sig till frågan? Kan det vara som du anar, att han egentligen inte vet hur stor plats denna fråga tar i ditt liv och hur mycket sorg du upplever när du tänker tanken på en framtid utan barn?
Ibland undviker vi att ta upp svåra frågor, särskilt om vi tänker att den andre kommer att reagera negativt. Du skriver att du inte vill börja gråta, förstöra det fina mellan er, så du håller dina svåra känslor inom dig. Risken är att det skapas ett känslomässigt avstånd mellan dig och din man. Du får inte möjlighet att ventilera det som är viktigt för dig och möjligheten att få hans stöd och förståelse går på så sätt om intet. Han, å sin sida, berövas möjligheten att ta ställning i denna viktiga fråga. Om han inte vet vad som rör sig i dina tankar och känslor kan han inte heller varken fatta ett beslut eller vara ditt stöd.
Oavsett vad utgången av samtalet blir, så är det viktigt att du hittar ett sätt att beskriva för din man hur du tänker och känner inför en framtid med eller utan gemensamma barn. Det är också viktigt att han får möjlighet att berätta om sina tankar och känslor kring familjebildning och barn. Försök att hitta ett bra tillfälle att ta upp ämnet. Gör klart för din man att du har en viktig fråga att ta upp och se till att det finns utrymme för samtal. Kanske behöver din man tid på sig att landa i det du har att berätta och fundera på hur han vill ha det tillsammans med dig i er relation. Om det verkligen är så att han inte kan tänka sig att ha barn och du bestämmer dig för att lämna relationen och skaffa barn på egen hand, så har du ändå givit honom möjlighet att ompröva sin inställning till detta.
Frågan om barn och familjebildning är, för de flesta, en central och viktig del av livet och därmed behöver du och din man tala om detta. Vi önskar dig lycka till med detta viktiga steg i din och din mans gemensamma liv tillsammans.
Familjerådgivarna
