Djura kyrka ligger ett par mil söder om Leksand, i Österdalälvens dalgång. Jord- och skogsbruk är ännu de dominerande näringarna i bygden. Bybebyggelsen är ovanligt omfattande, med många inslag av äldre byggnader. Byn består av en klungby förenad med en radby, där kyrkan utgör kärnan i klungbyn.
Fram till 1600-talet förblev bygden utan kyrka. Länge var stigarna till Leksand så svårframkomliga att man som regel föredrog att ro uppför älven, förbi Åhls kyrka, över Insjön och vidare mot den avlägsna sockenkyrkan vid Siljan. När byborna istället började söka sig till grannkyrkan i Gagnef insåg man nödvändigheten av att tillåta ett kapellbygge i Djura.
År 1640 bildade byarna Rälta, Gråda, Lindor, Fors, Hedby och Djura en kapellförsamling och några år senare uppfördes den första kapellbyggnaden. Det skulle dock dröja till 1924 innan Djura kunde bilda egen församling. Det första kapellets långhus uppfördes 1648 av liggtimmer och var till sin storlek nära lik dagens byggnad. Troligen samtidigt byggdes en klockstapel mot långhusets västra gavel, kyrkans äldsta klocka bär årtalet 1648.
Byggnaden renoverades, spånkläddes och rödfärgades helt 1703. Redan 1780 ansågs dock kapellbyggnaden vara så nedsliten att man beslutade att riva den för att uppföra en ny byggnad. Den spånklädda klockstapeln i stolpkonstruktion bevarades.
Det nya långhuset följde i stort sett den ursprungliga grundplanen, det förlängdes dock mot öster med en smalare tillbyggnad avsedd som sakristia medan ett vapenhus restes mot södra långväggen. Vid uppförandet av den nya byggnaden användes delvis det gamla timret. Invändigt fick den ett för nyklassicismen tidstypiskt tunnvalv. Även om en del äldre inredningar och inventarier övertogs från gamla kapellet, förnyades betydande delar av inredningen som därför präglas av periodens stilideal.
Kapellet har genomgått upprustningar vid ett flertal tillfällen; bl.a. på 1800-talet då den ursprungliga karaktären förvanskades och vapenhuset revs. Invändigt revs de slutna bänkarna och ersattes med öppna "bönhusbänkar", den ena läktaren revs medan fönstren vidgades. En större restaurering genomfördes på 1950-talet efter ritningar av arkitekt K. Martin Westerberg. Jerk Werkmäster svarade för färgsättningen invändigt samt framtagning och konservering av övermålade färger. Syftet var att i möjligaste mån återställa kapellets ursprungligautförande och karaktär. Vapenhuset och södra långfasaden återställdes liksom fönstren, medan golvet belades med rött tegel.
År 1997 genomfördes den senaste större upprustningen under ledning av arkitekt Börje Blomé. Bland annat renoverades skadade delar av stomme, golv och grund. Portarna vidgades, läktarbarriären rekonstruerades, utrymmet under läktaren inreddes; altaret sänktes och altarringen kapades. Kapellet har genom restaureringarna till väsentlig del återfått sitt ursprungliga utseende från uppförandet på 1780-talet, undantaget är de rappade fasaderna som härrör från 1830-talet.