”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
Det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt
Hören något går och viskar, går och lockar mig och beder
Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.”
Kanske känns det aningen världsfrånvänt när man lyssnar till visdiktaren Dan Anderssons vemodiga sångstrof i Omkring tiggarn från Luossa.
Jag kan inte tänka mig att Jesus någon enda gång, när han pratar om sitt rike, Himmelriket eller Guds rike, utelämnar jordelivet, det enda som vi människor vet av och känner till inpå bara kroppen varje dag.
Det jordeliv dit han kom, den gudasände människosonen, för att leva bland oss. Jordelivet med allt det rymmer av höga berg och djupa dalar, av lycka och olycka, innefattar han tvärtom i gudsriket, när han säger ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Lukas 17:21). Det är bara att vi måste se det, känna det, höra det.
Att längta och hoppas är att vara på väg. Jesus vill väcka oss till vandringen med honom i fastetiden ända fram till påsken. ”Hören något går och viskar…”
Lotta