Vi tillhör regnbågens stolta folk. Vi hoppas och längtar, fastän det ibland är mörkt och svårt, ändå vågar tro.
Egentligen skulle man kunna säga att varje söndag då vi firar högmässa är en gudstjänst i regnbågens färger. För här i Kungsholms kyrka liksom i alla kyrkor när vi var och en är med och skapas just denna regnbåge.
För när vi samlas visar vi på den rikedom som skapelsen rymmer och den bredd som finns i den kristna församlingen. Med olika åldrar, kön, bakgrund, sexuell läggning, könsidentitet, livserfarenheter, utseenden och politiska åsikter samlas vi söndag efter söndag i längtan, i sorg, i glädje och i tro för att fira gudstjänst.
Regnbågen är ett tecken på den kärlek Gud visar världen och oss. Den ett tecken på den gemenskap Gud vill skapa med sig själv och mellan oss människor.
Den har sitt ursprung i berättelsen om Noa och hans familj i Första Moseboken. Där berättas att Gud låter floden översvämma jorden. Men det är inte en berättelse som slutar i död eller förtvivlan. Gud ångrar sig och sluter ett nytt förbund med Noa och med hela skapelsen. Gud säger:
När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla de slag på jorden.
Lägg märke till orden: alla levande varelser. Guds förbund är större än våra jordiska, fysiska och mentala gränser. Guds löfte omfattar hela skapelsen.
Och kanske är det just därför Jesus berättar liknelsen om den barmhärtige samariern.
För också där handlar det om att Gud spränger de gränser människor byggt upp. En man ligger misshandlad vid vägkanten. Prästen går förbi. Leviten går förbi. Men samariern stannar. För Jesu åhörare var samariern den minst väntade hjälten. Han tillhörde fel folk. Han var den andre. Den man helst höll avstånd till. Men Jesus låter just honom bli förebilden.
Samariern frågar inte vem den sårade är. Han frågar inte vad han tror, hur han lever, vem han älskar eller vilken grupp han tillhör. Han ser en människa och det räcker.
Kanske är det just det som kännetecknar regnbågens folk. Inte i att vi är lika. Utan i att vi ser varandra med Kristi blick. Inte i att vi tycker samma sak om allt. Utan i att ingen människa får reduceras till en etikett eller lämnas ensam vid vägkanten.
Jesus flyttar den laglärdes fråga från: Vem är min nästa? till den långt viktigare frågan: Hur kan jag själv bli en nästa?
Det är också kyrkans och den kristna församlingens kallelse. Vi får aldrig bli en plats där människor först måste bevisa sitt värde innan de får höra till eller får höra att de är älskade av Gud. Kyrkan är kallad att vara det värdshus mitt i världen dit den sårade får bäras. En plats där våra sår får läkas, där vårt hopp får tändas och där Kristus själv möter oss i bön, ord, nattvardens bröd och vin.
Det är därför vi firar Paradmässa. Inte för att Gud älskar några människor mer än andra, utan för att påminna oss om något som kyrkan ibland har glömt och som världen alltför ofta glömmer: att varje människa bär på Guds avbild och därför har ett okränkbart värde. Det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser.
När vi lämnar kyrkan om en stund är vi inte bara människor som har hört om Guds kärlek. Vi sänds ut för att leva den. Att stanna när andra går förbi, att lyfta den som fallit, att se människan (ecce homo) innan vi ser en etikett. Att vara barmhärtiga samarier i en värld som alltför ofta delar upp människor i "vi" och "dem".
För regnbågen är inte bara ett tecken på himlen. Den är Guds löfte över jorden och alla levande varelser. Ett löfte om att kärleken och hoppet alltid är större än rädslan och att ingen människa någonsin kan skiljas från Guds kärlek i Kristus Jesus.
Vi tillhör regnbågens stolta folk.
Amen.
Jerker Schmidt, kyrkoherde
Augusti 2026