När vägen är backig och brant är det gott att stanna till och vila ibland. Nedanför den första backen när man kom från staden inrättades så den första provisoriska kyrkan på ön. Men uppe i backen byggdes kyrkan i sten. Hon invigdes 2 december 1688 och fick namnet Ulrika Eleonora. Det var mycket och tungt arbete för att göra plats för en egen kyrka, en viloplats från vardagsslitet i de närliggande fabrikerna, sjukhusen och myntverket.
Det gamla ordet för backar, ”liderna” sägs vara Kungsholmens första namn. Eller Munkliderna, eftersom ön var utmarker för stadens Fransiskaner- och Dominikanerkloster.
I 330 år har Kungsholms Ulrika Eleonora kyrka fått vara en oas i den växande storstaden; från en ö litet på undantag med många institutioner till en stadsdel mitt i city, ett par minuter från Centralen.
De många generationerna har gjort avtryck, 30-åriga krigets familjer satte upp sköldar, arbetare vid Samuel Owens fabrik gjöt staketet, köpmän och industrialister donerade och i samband med den senaste renoveringen kom de stora svävande takarmaturerna, som liksom vilar svävande i rymden. Litet ”Sfärernas harmoni” tänker jag.
7 april 2017 blev så också vår kyrka en verklig tillflyktsort i nöd för dem som sökte sig bort från Drottninggatans terrordåd. På vägen bort från skräck, rädsla o död. På vägen hemåt, på väg till tryggheten.
Vi firar 330 år av möten – möten med Gud, den gud som blir mänsklig, ja människa i Jesus, möten med andra människor och möten med mig själv, mina frågor, min sorg och min glädje i livets alla skiften.
Västermalms församlings vill verka efter visionen ”Vila och Växa”. Kungsholms kyrka skall fortsätta vara en oas med plats att:
Vila och vänta Minnas och mötas Lära och ledas Fira och festa Tänka och tacka
En plats där du finner kraft att vandra vidare, ja med svikt i stegen, i glädje och hopp på vägen tillsammans i livet. I evigheten.
Michael Persson
kyrkoherde, prost