Församlingens historia

Under 1400-talet tillhörde Kungsholmen gråbrödraklostret och kallades vid denna tid för ”Munklägret” eller ”Munkliderna”. Troligtvis var ”lägret” en förvanskning av ”lidern”. Vid denna tid var ön i princip obebyggd och användes framför allt till jakt och odling. I samband med reformationen 1527 hamnade ön i Kronans ägo och den första bebyggelsen uppstod i dalen mellan Kungsklippan och Kronoberget, och längs stränderna uppfördes verkstäder och industrier. År 1645 fick Munklägret sin första bro.

Ön tillhörde Storkyrkan och S:t Klara församling (tidigare Solna församling 1529–1636) och i takt med att befolkningen ökade, ville invånarna på Munklägret få tillstånd att bygga en kyrka och bilda en egen församling. Detta beviljades 1671 av Karl XI:s förmyndarregering och en provisorisk kyrka inreddes i ett trähus i hörnet Hantverkargatan och Kaplansbacken, på den nuvarande kyrkogården. Denna kyrka invigdes 1672 och då installerades den förste kyrkoherden. I samband med detta ville man att Munklägret skulle döpas om till Karlsholmen efter Kung Karl XI, men kungen menade att det vore lämpligare att det som låg mellan Drottningholm och Riddarholmen skulle heta Kungsholmen.

När den provisoriska träkyrkan brann ner 1679, fick gudstjänster hållas i ett trähus vid Hantverkaregatan intill Nya Kungsholms bron. Då pågick sedan flera år tillbaka arbetet med den nya stenkyrkan. Arkitekt till denna var Mathias Spieler (född omkring 1640, död 1690) och det var även han som ledde och övervakade byggnadsarbetena. Kyrkan invigdes 1688, långt ifrån färdigt skick, men användes ändå och fick namnet Ulrika Eleonora, efter Karl XI:s maka.

Ulrika Eleonora kyrka står än idag på höjden mellan Bergsgatan och Hantverkargatan, men har förändrats och restaurerats både ut- och invändigt flera gånger. Den renovering som gjordes under arkitekten Erik Lundbergs (1895–1969) ledning präglar kyrkorummet än i dag.

På 1900-talet hade befolkningen på Kungsholmen vuxit så pass mycket att ytterligare en kyrka behövdes. 1925 delades församlingen och ur den bildades S:t Görans församling och Kungsholms församling, även kallad Ulrika Eleonora församling. Redan 1910 hade ett kapell uppförts på platsen för den nuvarande kyrkan, ritat av arkitekten Gustaf Améen. Det fick namnet Sankt Görans kapell, troligen inspirerat av det intilliggande Sankt Görans sjukhus. Kapellet ansågs med tiden mindre ändamålsenligt, varför det 1955 stängdes för att rivas och på så sätt bereda plats för en kyrka åt församlingen. Den nuvarande S:t Görans kyrka, ritades av arkitekten Adrian Langendahl och invigdes på påskdagen 1958.

Essinge församling, som omfattade Stora och Lilla Essingen, bildades 1955 genom en utbrytning ur Bromma församling. Essinge kyrka invigdes 1959. Arkitekt var Cyrillus Johansson, som även ritat Årstabron och S:t Görans församlingshus. Cyrillus var tydligt inspirerad av sydeuropeisk stil, vilket syns i kyrkans valvbågar och i klocktornet, den så kallade kampanilen.

2014, efter beslut från Stockholms stift den 12 juni 2012, gjordes en sammanläggning av Kungsholms Ulrika Eleonora församling, Essinge församling och S:t Görans församling. De tre församlingarna hade meddelat Stockholms stift att de önskade gå samman. Stiftet beslutade att det nya namnet skulle bli Västermalms församling. Detta troligen som ett led i stiftets tankegångar att över tid bilda fyra församlingar/pastorat i Stockholms innerstad med namnen Norrmalm, Östermalm, Södermalm och Västermalm.

Text: Charlotte Hörndahl

Källor:
Västermalms församlings arkiv 
Kungsholms kyrka historik och inventarium, utgiven av Kungsholms församlings kyrkoråd
En bok om Kungsholmen, Per Anders Fogelström 
stockholmskallan.stockholm.se
Västerljungs hembygdsförening
Jan Stenberg, före detta kyrkoherde i S:t Görans församling