2026 är ett märkesår. Det är 500 år sedan Nya testamentet för första gången gavs ut på svenska och under hösten kommer en ny svensk översättning. Två händelser som påminner oss om något viktigt: Bibeln är inget museiföremål utan är en bok som fortsätter att tala.
Språket förändras och ord får nya betydelser. Därför behöver också Bibeln ibland översättas på nytt, inte för att budskapet förändras, utan för att vi ska kunna ta det till oss. Varje generation behöver få möta evangeliet på sitt eget språk.
Det är lätt att tänka att Bibeln främst handlar om det förflutna. Men den är framför allt en bok som handlar om möten mellan Gud och oss. Om människor som tvivlar, hoppas, älskar, sviker, börjar om och upptäcker att Gud redan finns där. Därför blir Bibeln aldrig färdigläst. Samma berättelse kan träffa oss på olika sätt, beroende på var vi befinner oss i livet.
Kanske är det just därför den ibland utmanar oss. Bibeln bekräftar inte alltid våra föreställningar. Den ställer frågor innan den ger svar. Men den gör det inte för att döma, utan för att ge liv.
I Johannesevangeliet kallas Jesus för Ordet, det levande Ordet. Bibeln är därför mer än en samling texter. Den pekar mot en levande relation. Den vill inte berätta om Gud utan hjälpa oss att möta honom.
Under femhundra år har människor i vårt land läst, lyssnat till och burits av Bibelns ord. Den har format vårt språk, vår kultur och många människors tro. Från den första svenska översättningen 1526, via Gustav Vasas bibel 1541, till dagens översättningar har samma längtan funnits: att Guds ord ska bli begripligt och levande för människor i varje tid.
Kanske är det den största utmaningen att stanna upp inför en berättelse eller en vers och fråga: Vad säger detta om Gud?
Vad säger det om mig? Och vad betyder det för mig idag?
Men vi får aldrig glömma bort Martin Luthers reformatoriska devis; Kristus är Bibelns stjärna och kärna. För Bibeln är inte bara en bok som berättar om livet utan den är en bok som vill ge liv, ett evigt liv.
Jerker Schmidt, kyrkoherde
Augusti 2026