Dopet- en vändpunkt och början

Det börjar ofta i stillhet. Någon bär fram ett barn, någon ställer sig själv vid dopfunten, kanske med frågor, kanske med förväntan. Vattnet hälls upp, orden uttalas, ett namn sägs högt. I dopet möts en människa med vatten och löfte. Det är en konkret enkel handling och samtidigt laddad med mening långt bortom stunden.

Varje vecka döper vi i våra tre kyrkor. Men vad är det egentligen som sker? Vad betyder det att bli döpt och hur bär dopet vidare genom livet?
Det är också vid vattnet som evangelisten Markus låter berättelsen om Jesus Kristus ta sin början. Markusevangeliet, det äldsta och kortaste av evangelierna, nedtecknat före år 70, inleds utan barndomsberättelser och julens välkända scener. Det börjar sakligt: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus (Mark 1:1). Här finns inget av det vi annars förknippar med Jesu födelse: inga änglar, inga herdar, inga vise män, ingen flykt till Egypten. Markus är mer krass, mer koncentrerad. Han för oss rakt in i det centrala. Vi möter den drygt trettioårige Jesus från Nasaret, timmermannen som står på tröskeln till sitt offentliga liv.
I detta intar dopet en alldeles särskild plats. I dopet börjar Kristus också vara Kristus, som Martin Luther uttrycker det. Dopet blir intimt förbundet med hans sanna identitet. Det är en vändpunkt och en startpunkt för Jesus och för den väg som nu tar sin början. När Jesus stiger ner i Jordanflodens vatten iklär han sig sitt uppdrag på ett genomgripande och konkret sätt. Han är inte längre endast Jesus från Nasaret, timmermannens son. I dopet träder han fram som Kristus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus (Gal 3:27). När himlen delar sig och Anden sänker sig över vattnet återknyts det till skapelsens första ögonblick. Den Ande som svävade över kaosvattnet i begynnelsen svävar nu på nytt över Jordan. Det är ett skapelseögonblick, där Guds hemlighet görs nåbar i ett namn: Jesus.
Orden som ljuder över vattnet Du är min älskade Son (Mark 1:11) stannar inte vid Jesus. De bärs vidare till oss. I dopet sätts också våra liv in i ett större sammanhang. 

Att vara döpt är att vara sedd, kallad och älskad, också när livet är bräckligt och tron osäker. När Kristus stiger ner i dopets vatten stiger han rakt in i det mänskliga, in i det som hotar och skaver: lidande, sjukdom och död. I nedåtstigandet visar sig hans sanna identitet. Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14). Dopet är en början, inte ett avslut. Det inbjuder oss till att försöka leva ett helt liv, där Anden får verka och där riktningen inte alltid är given från början. Utgångspunkten för allt detta är dopet: vattnet och löftet, steget in i ett nytt liv, ett evigt liv. 

Jerker Schmidt,
kyrkoherde