Under allhelgonahelgen ges vi möjlighet att tänka på dem som har gått före oss, de som genom döden har lämnat oss. Men också kring vår egen död.
Det kan verka deprimerande och smärtsamt att tänka på döden, men jag tror att om vi helt och fullt ska kunna leva för de levande och glädjas över livet, måste vi också förhålla oss till vår egen och andras död.
För en kristen är döden inte ett slut. Nej, döden är en början på ett nytt liv, på en ny tillvaro. Ett helgon skall ha sagt inför sin egen död: Jag dör inte, jag träder in i livet.
Ett sådant tankesätt, en sådan tro, kan ge oss tröst i dödens och sorgens närhet.
Därmed inte sagt att döden inte är skrämmande eller ångestfylld, för det är den, och som kristna är vi inte förskonade från sorgens smärta och vanmakt. Man kan inte vaccinera sig mot sorg och smärta, man ska inte vaccinera sig; utan gråten och saknaden måste få finnas där. Få ta tid och plats.
Vår kristna tro innebär framför allt en relation till den uppståndne Jesus Kristus, som på olika sätt möter oss och kommer oss nära i bön, bibelord, i dopet eller i nattvardens bröd och vin. När vi döptes blev vi upptagna i hans familj, vårt namn sammanfogades med Guds heliga namn. En gemenskap som sträcker sig bortom tid och rum med ett löfte -Jag är med er alla dagar till tidens slut.
Jerker Schmidt
Kyrkoherde på Kungsholmen och Essingeöarna