Nyhet / Publicerad 11 juni 2026 / Ändrad 12 juni 2026

Act-inspiratören Johanna om resan till Uganda

Johanna Holmberg, Act-inspiratör i Strängnäs stift reste till Uganda tillsammans med sina inspiratörskollegor. Här berättar hon om sina upplevelser.

Jag tar ett djupt, nyfiket andetag. Registrerar dofterna som flätas samman till en helhet i luften just här. ’Här’ är Uganda, och vi har alldeles precis traskat ut genom entrén på flygplatsen i Entebbe. Hjärtat gör en glädjevolt när igenkänning tar plats vid intaget av dofter. Toner av Tanzania finns nämligen – toner från det land som just min kropp bär dofter och starka barndomsminnen ifrån. Uganda, grannland till Tanzania, känns genast familjärt.

Inom kort har vi lastat in bagage och inrättat oss i den blå buss som ska bli vår trogna transport den kommande veckan. Vi är 16 resenärer, 13 av oss med rollen Inspiratör Act Svenska kyrkan i våra respektive stift. Vi är här för att få träffa våra kollegor på det nyetablerade regionkontoret i Kampala, samt att få besöka våra partnerorganisationer och projekt ute i fält.

De kommande dagarna färdas vi genom Ugandas vackra och växlande landskap. Lummigt gröna miljöer som sjuder av liv och torra savannliknande miljöer avlöser varandra. Ibland bjuds vi på regn och luften blir frisk, men den gassande solen följer stadigt med medan bussen sakta rör sig norrut, till den nordligaste gränsen mot Sydsudan.

Vi gör fyra stopp på vägen: Kiryandongo, Gulu, Adjumani och Moyo. Vardera stopp fylls av besök och berättelser som sakta lägger pusslet till bilden av läget i Uganda och i världen i stort. En del av bilden är djupt drabbande och frustrerande – behoven är astronomiska och ökande, samtidigt som land efter land gör nedskärningar i sitt bistånd. En annan del ger kraft och hopp och utgörs av det envisa, trofasta och otroliga arbete våra partners gör. Jag vill berätta om båda delarna.

Nedskärningarnas verkliga konsekvenser

Vårt första stopp är flyktingsamhället i Kiryandongo. Här lever runt 165 000 av de totalt cirka 2 miljoner flyktingar som befinner sig i Uganda i dagsläget. Uganda har länge haft ett av världens mest generösa flyktingmottaganden där flyktingar ges arbetstillstånd, rörelsefrihet och även en liten bit land – förutsättningar för att kunna börja försörja sig själv. Men nedskärningarna i bistånd har fått allvarliga konsekvenser i stödet till flyktingarna, som fortsätter att anlända till landets gränser.

I krassa siffror så finansierades förra året enbart cirka 21% av det totala behovet av humanitärt bistånd i världen. Inte ens en fjärdedel av nöden i världen möttes alltså av stöd. Prognoserna för 2026 visar siffror i samma trend. Men denna typ av övergripande siffra kanske inte slår an i kroppen, så här, skrivet i text. När vi traskade längs med den trafikerade vägen i Adjumani – med solens stränga strålar i nacken, och med ansikte efter ansikte på näthinnan efter drabbande möten - då satte sig dock siffrorna som en tung sten i magen. Kollegan från HRD (Humanitarian Response and Development) som gick bredvid oss beskrev nämligen konsekvenserna på marken. En sådan handlade om matstödet.

Nöd och utsatthet tar olika form. De som lever i allra störst utsatthet i flyktingsamhällena har bland annat behov av stöd i form av just matstöd. HRD – kollegan beskrev hur de humanitära biståndsorganisationerna tidigare haft råd att bistå med 18 dollar per person och månad – knappa 200 kronor. För de absolut mest utsatta. Nu har man inte råd med det. Kollegan, med snäll blick och stort hjärta, berättade att man därför tvingats dela upp denna grupp i ytterligare tre grupper, där enbart två av de tre grupperna numera får matstöd. Grupp 1, de som lever i störst utsatthet av de mest utsatta, får nu enbart 8 dollar per person och månad. Inte ens 80 kronor. En absurd siffra. Detta gäller inte bara i Uganda, utan överallt i världen. Sätt sedan detta i relation till FN:s definition av extrem fattigdom, vilket är att leva på under 3 dollar per dag. Tung sten i magen.

Tålmodigt fredsarbete i en sårbar kontext – våra otroliga partners

Allvaret i utvecklingen kring bistånd följde med som en röd tråd genom alla våra besök. Parallellt med detta mötte vi gång på gång en stark tacksamhet för Act Svenska kyrkan som en stabil och långsiktig partner i en tid när mycket annat dras undan. Det väckte stolthet.

Ju längre in på resan vi kom, desto tydligare blev också en annan berättelse, en annan del av bilden – den om människors envisa arbete för fred, värdighet och framtid, mitt i en skör och konfliktpräglad kontext. Detta blev tydligt inte minst när vi till slut nådde Ugandas nordligaste gräns och samhället Moyo.

Vi möts med pompa och ståt. Musik och mat bjuds och vi slår oss ner under stora träd utanför kyrkbyggnaden som tillhör stiftet här. Besöket handlar om projektet ’Cross-Border Peace Project and Development’ som vi stödjer genom vår partner FADRA. FADRA står för Faith, Development and Relief Agency och är en trosbaserad organisation som är grundad av stiftet Kajo-Keji (Anglikanska kyrkan). Syftet är att bedriva humanitärt arbete samt utvecklingsprojekt. Projektet verkar vid och över gränsen mellan Uganda och Sydsudan och fredsarbetet är alltjämt pågående.

Genom berättelserna vi får lyssna på beskrivs det bland annat att fredsarbete börjar i hemmet. Gruppen Mother’s Union talade insiktsfullt. De beskrev hur de också måste börja hos sig själva: ”You have to create peace in yourself, before you can go out and build peace in society”.

Denna grupp (Mother´s union) med fantastiska kvinnor är fredsarbetare av rang. De nätverkar, konflikthanterar, stödjer barn så att de kan gå till skolan, hjälper par i deras äktenskap, arbetar mot könsbaserat våld, stöttar unga mödrar som ofta mår psykiskt dåligt och mycket mer. Ord som fastnade starkt hos mig var när Mary Modong Kenji i sin beskrivning av sitt arbete sade ”…och så började samtal, samtal, samtal.” Det blev ett svar på frågan om hur fredsarbete går till – genom samtal. Modiga, förtroendebyggande och normförändrande samtal.

"Fred är en process, som kräver daglig påbyggnad i en värld som är en global by."
Citat från ett tal under besöket.

Vårt uppdrag – fortsätta omvandla tro till handling

Resan till Uganda gav ytterligare styrka till övertygelsen om hur viktigt vårt arbete är här hemma i Sverige, viktigare än någonsin. När vi omvandlar vår tro till handling för global rättvisa, då bidrar vi till ett levande evangelium över hela världen.

Vill ni veta mer om projekten vi stödjer i Uganda och andra länder?
Gloria, Susan, Mary, Rose och Rejoices arbete i Mother’s Union är bara ett av de många exempel på projekt vi stödjer i just Uganda. Jag vill berätta om dem alla, men de ryms inte här. Vill ni höra mer, hör av er så besöker jag er!