Vad har kyrkan i miljödebatten att göra?
Ingenting utöver vad andra har, är det naturliga svaret. Ändå lanserar Svenska kyrkans biskopar nu ett nytt biskopsbrev om klimatet. Genom att kombinera en sammanfattning av nuvarande kunskapsläge med en existentiell och teologisk reflektion om vår roll som människor, talar vi inte enbart om hot och ångest – utan även om hopp.
Frågan om jordens överlevnad berör alla människor alldeles oavsett religion eller icke-religion. Samma sak med åtgärderna – allt från källsorteringen till de globala livsstilsvalen, där kommer sakkunskapen från annat håll än från kyrkan – kräver inga religiösa motiveringar.
Vi lever i en skapelse full av möjligheter där vår fria vilja ger oss förmågan att välja.
Så varför en bok från Svenska kyrkans biskopar om miljön?
För att göra och vara hänger ihop. Drivkraften att göra gott kräver själsligt bränsle. Att göra rätt av plikt kommer man långt med, men den riktigt stora förändringen förutsätter något utöver ”måsten”, tvingande lagar och regler.
Man måste helhjärtat vilja vad man gör.
Den kristna människosynen utgår från att vi människor djupast sett både vill och kan. Vi lever i en skapelse full av möjligheter där vår fria vilja ger oss förmågan att välja. Gud tvingar ingen. Av Jesus lär vi att vi alla hör samman, inte i kraft av vår kärlek till varandra utan för att det bara är så det är. Lika lite som handen fungerar utan armen och armen utan övriga kroppen - lika lite fungerar du och jag varandra förutan. Och ingen enda av oss klarar sig utan Gud. Utifrån kristet perspektiv är ett liv utan gemenskap med Gud omöjligt. Inte på ett moraliserande eller fördömande sätt utan mer utifrån hur Bibeln beskriver själva skapelseidén. Enligt Bibeln är det bara så det är. Allt i skapelsen är förenat i en ömsesidigt beroende gemenskap. Allt och alla hör ihop.