Första världskriget hade lämnat världen i spillror och förtvivlan. Men det hade också väckt motstånd. 1920-talet kan beskrivas som ett tidsfönster för fred och internationell samverkan. Det följdes snart av trettiotalets uppmarsch av totalitära ideologier – fascism, kommunism, nazism.
Mellankrigstiden var också decennierna för den kvinnliga fredsrörelsen. Över hela landet växte fram lokala kretsar av fredsarbete. I offentligheten hördes kända kvinnor argumentera mot våld och för fred och försoning. Fredskvinnorna hade olika politisk och ideologisk hemvist, men förenades i övertygelsen om att kvinnor hade ett särskilt och oumbärligt bidrag – moderligheten – för freden skulle kunna realiseras.
Selma Lagerlöf, Elin Wägner och Ester Lutteman gav röst åt en stor kvinnlig fredstanke. De talade klarspråk om krigets förödelse, men också om våldets lockelse. De talade om kvinnors ansvar för att fostra till fred. De uppmanade kvinnor att inte acceptera mäns krigsretorik och krigshets. Lagerlöf, Wägner och Lutteman kan beskrivas som uttolkare av sin samtid och som röster för en framtid, där våld inte var lösning på konflikter.