Inte alltid med knäppta händer och tydliga formuleringar. Snarare i förbifarten. Ett “snälla låt det gå bra” innan ett möte. Ett “hjälp” som inte riktigt är riktat till någon men inte heller bara till tomma intet.
SOM-institutet genomför årligen en enkätundersökning om svenskars samhälleliga värderingar, vanor och attityder pekar tydligt på att bönen lever kvar. I Vi ber ofta helt enkelt. Frågan är om vi lyssnar efter svar?
Det är lite typiskt oss. Vi kan prata i timmar om vädret, men när det kommer till det som faktiskt rör vid livet på djupet blir vi generade. Vi ber, men vi vill inte göra en grej av det. Lite som att vi inte vill störa Gud i onödan. Gud verkar ju ha en del att göra.
När jag var konfirmand på läger satt vi i kyrkan för aftonbön. Prästen började: “Fader vår som är i himmelen…” Och så avbröts han plötsligt av en mörk röst:
“Ja, vad är det, mitt barn?”
Jag hann tänka: nu är det dags. Nu blir det skarpt läge.
Det visade sig vara en dramatisering. Vilket, om jag ska vara ärlig, var en lättnad.
För även fast vi ber, är vi kanske inte alltid så sugna på ett alltför tydligt svar.
Det blir liksom svårare att slingra sig då.
Ibland kan bön vara varm och nära, som att något inom en får landa.
Ibland är det mer… tyst. Som att ringa och kopplas till telefonsvararen. Utan pip. Man får prata av sig och vet att någon lyssnar av det.
För mig handlar bön inte i första hand om att få livet att bli som jag vill. Utan om att inte tappa bort mig själv i det som är.
Jesus talar om att gå in i sin kammare när vi ber. Det finns flera skäl till det, dels för att inte skryta med hur fromma vi är, dels för att bön kan gynnas av stillhet.
Inte för att fly världen, utan för att hitta en plats där bruset tystnar en stund.
Ett inre rum där perspektiven kan klarna.
Det är lätt att tänka att bön är ett sätt att få Gud att förändra världen. Men jag tror att bönen ofta formuleras för det lilla sammanhanget. De flesta av oss ber nog inte om det spektakulära. Snarare om ork. Om mod. För andras välmående. Om tålamod med andra människor och med oss själva.
Att Gud genom bönen långsamt förändrar oss så att vi kan möta världen som den är. Och att Gud ger oss kraft att vara en del av det i världen som behöver förändras. Att bönen handlar om att ställa sig till förfogande.
Bön är inte bara är något vi gör utan något vi får vara en del av Att Gud låter oss bli varandras bönesvar. Inte genom det stora och dramatiska, utan genom det lilla.
En hand som hjälper. Ett ord som bär. En närvaro som stannar kvar.
”Med Gud du tala får om allt, men glöm ej bort vad han befallt:
att tänka på de andras nöd och med din förbön ge dem stöd.
Om vänner eller ej de är, i förbön fram till Gud dem bär.”
SvPs 526