Men om jag ska vara ärlig: det är sällan magen som kurrar. Det är något annat.
Vi är mitt i fastetiden nu. En tid då kyrkan påminner oss om att människan inte bara
lever av bröd. Midfastosöndagen bryter nästan lite försiktigt av allvaret med sitt
tema om livets bröd. Mitt i återhållsamheten talas det om mättnad.
Att vara människa är att hungra. Inte bara fysiskt, de flesta av oss här i Sollentuna
slipper tack och lov uppleva verklig svält, men existentiellt. Vi hungrar efter att bli
förstådda. Efter att bli uppskattade. Efter att vara behövda. Efter trygghet, kärlek och
mening.
Och ibland försöker vi stilla den hungern med annat. En ny mobil. En bil. Ett par
väldigt eleganta gröna byxor som, märkligt nog, förväntas lösa min längtan efter att bli
sedd. Konsumtionen lovar mer än den kan hålla. Det finns en punkt där mer inte längre
ger mer glädje, utan mindre. Ändå fortsätter vi leta i skåpen. Jesus säger: ”Jag är det
levande brödet.” Det är stora ord. Nästan provocerande stora. Men kanske handlar
de om att den djupaste mättnaden inte finns i det vi tar, utan i det vi tar emot.
För själens hunger stillas sällan genom att vi vänder oss ännu mer inåt. Snarare
genom att vi vågar röra oss utåt. Dela livet. Våga vara sårbara. Våga ta emot nåd. Våga
öppna oss för Guds närvaro mitt i det vanliga livet.
Ibland är det i det allra enklaste som vi anar något större. Ett samtal som blir ärligt.
En hand som dröjer kvar en sekund längre än vanligt. Ett skratt som bubblar fram mitt
i det grå. Det ser inte märkvärdigt ut. Låter inte storslaget. Men i det till synes lilla döljer
sig något avgörande: att vi bär varandra.
Att Gud rör sig i det vardagliga. Att vi inte är ensamma i vår hunger.
Kanske är fastetiden just en sådan tid: att stanna upp framför kylskåpet i livet och
fråga sig: vad är det jag egentligen hungrar efter? Och kanske våga tro att den djupaste
mättnaden faktiskt finns närmare än vi anar.
”Jesus svarade: »Jag är livets bröd.
Den som kommer till mig skall aldrig hungra,
och den som tror på mig
skall aldrig någonsin törsta.”
Joh 6:35
Robert Thysell, kyrkoherde
robert.thysell@svenskakyrkan.se