Sorgen är en kärlek som blivit hemlös

Det finns stunder när livet stannar upp. När någon vi älskar blir sjuk, när ett besked förändrar allt, när tystnaden i ett rum säger mer än tusen ord. Det är märkligt hur världen kan fortsätta precis som vanligt, medan man själv står stilla. Bilar kör förbi, barn skrattar, men inombords känns allt annorlunda. Det är som att livet går vidare men i en annan tonart.

Sorgen har en märklig förmåga att förändra tiden. Dagarna blir längre, tankarna tyngre. Men den öppnar också ett rum för eftertanke, för kärlekens minne. För sorgen är en kärlek som blivit hemlös. 

I Bibeln finns en vers som jag ofta återvänder till, särskilt i mötet med sorg: ”Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Tron bär när orden tystnar.
Hoppet tänder ljus när mörkret faller.
Och kärleken, den finns kvar bortom tid och rum.

På Sollentuna sjukhus möter vi människor mitt i den sköra verkligheten. Där finns ingen enkel tröst, inga snabba svar. Bara närvaro. I ett väntrum, i en korridor, vid en sängkant. Någon håller en hand, någon lyssnar, någon tänder ett ljus. Det är okonstlat och ändå så stort. För ibland är själva närvaron den starkaste bönen.

Det är också en bild av vad församlingen är till för. Att finnas där livet faktiskt händer, där glädje och sorg möts. Inte för att förklara, utan för att dela. Ibland är tron just att stå kvar, att våga tro att ljuset lyser även bortom livets gräns.

När jag går på kyrkogården på allhelgonahelgen ser jag hur ljusen lyser och bildar ett stilla hav av hopp. De små lågorna berättar något om livet självt: ömtåligt, men uthålligt. Vi tänder ljus för dem vi saknar, men också för oss själva. För att minnas, för att orka tro.

Jag tänker att tro, sorg och hopp hör ihop. De ger djup åt varandra. Den som aldrig sörjt har kanske inte heller älskat på riktigt. Och den som älskat kan inte låta bli att hoppas. Tron ger övertygelsen att den hemlösa kärleken en dag ska få ett nytt hem i det eviga livet.

Därför blir allhelgonahelgen för mig en tid för stilla tacksamhet för tron som bär, hoppet som tänder ljus, sorgen som söker sin plats och kärleken som aldrig dör.

Robert Thysell, kyrkoherde Sollentuna församling