Sollentuna kyrktorn – ett medeltida skyddsrum i hjärtat av bygden 

Kyrktornet är särskilt intressant eftersom det ger en inblick i hur människor tänkte kring säkerhet, försvar och förvaring under medeltiden. Tornet var inte bara ett klocktorn utan hade från början flera funktioner och kunde vid behov fungera som en tillflyktsplats för socknens invånare. 
 
Tornet var en del av den ursprungliga kyrkan 
När Sollentuna kyrka byggdes i slutet av 1100-talet bestod anläggningen av det nuvarande tornet och de västligaste delarna av långhuset. Tornet var då lägre än i dag, men redan från början uppdelat i flera våningar. Dessa användes som förråd och som skyddsrum under orostider.  
 
Att kyrktornet hade en skyddsfunktion var inte ovanligt. Under 1100- och 1200-talen präglades Östersjöområdet av politisk oro, plundringsräder och konflikter. Kyrkan var ofta den enda större byggnaden uppförd i sten och framstod därför som den naturliga platsen att söka skydd på.  
 
Smala dörrar av flera skäl 
När man i dag passerar genom Sollentuna kyrkas kyrkport slås man ofta av hur smal den är. Det gäller många kyrkor från 1100- och 1200-talen, och förklaringen är både praktisk och symbolisk. 
 
För det första handlade det om byggnadsteknik. De tjocka stenmurarna bar upp stora laster och varje öppning försvagade konstruktionen. Därför hölls dörrarna ofta så små som möjligt.  
 
För det andra var klimatet en faktor. Kyrkorna saknade uppvärmning och små dörröppningar minskade inflödet av kyla, vind och fukt. 
 
Slutligen hade smala dörrar även en säkerhetsmässig fördel. En mindre öppning var enklare att bevaka om kyrkan användes som tillflyktsplats i oroliga tider. 
 
Sedan får man ju inte glömma bort att det fanns en religiös dimension i sammanhanget. Kyrkporten liksom Stigporten på väg in till kyrkogården markerade övergången mellan den världsliga och den heliga världen. Att passera genom dörren var inte bara en fysisk handling utan även en symbolisk – oberoende om den var smal eller inte. 
 
Avsaknad av inre trappor 
En av de mest fascinerande detaljerna i Sollentuna kyrktorn är hur tillträdet till de övre våningarna ursprungligen var ordnat, det fanns nämligen ingen inre fast trappa i tornet som gav tillgång till de olika våningsplanen.  
 
I dag förväntar vi oss att kunna gå mellan våningsplan via en fast trappa. I många medeltida kyrktorn fungerade det dock annorlunda. 
 
De olika våningarna bands ofta samman med lösa trästegar, enkla trätrappor och luckor mellan våningsplanen. Hur en sådan yttre trätrappa kunde se ut kan man se på Östra Karups Kyrka i Båstads kommun. 
 
Fasta stentrappor var dyra att bygga och krävde stor hantverksskicklighet. Dessutom tog de mycket plats i relativt små tornrum.  
Försvarsaspekten var också viktig. Om tornet användes som tillflyktsplats kunde stegar lyftas undan när människorna kommit upp. Då blev det betydligt svårare för angripare att nå de övre våningarna. Samma princip användes i många medeltida borgtorn. 
 
Eftersom tornet inte användes dagligen ansågs det fullt tillräckligt att nå våningarna med stegar vid behov. Först senare, när tornen fick större betydelse för klockringning och underhåll, byggdes fasta trappor ofta in. Det mest sannolika är att detta skedde under 1400-talet, när tornet byggdes om och fick fler våningar.  
 
Tornets märkliga ingångar i Sollentuna 
Riksantikvarieämbetets byggnadsbeskrivning av Sollentuna kyrka berättar att det högt upp i västra tornmuren finns en öppning som från början användes för att nå tornets första våning. De övre våningarna kunde endast nås genom en ingång i tornets östra mur som man nådde via kyrkorummets vind. Detta system beskrivs uttryckligen som en del av tornets försvarsfunktion.  
 
En sådan lösning innebar att tillträdet kunde kontrolleras. Om fara hotade kunde man hindra obehöriga från att nå de övre våningarna genom att ta bort den stege eller trätrappa som användes. 
 
Hur såg försvaret egentligen ut? 
Det är viktigt att komma ihåg att Sollentuna kyrktorn inte var ett försvarstorn i samma mening som ett borgtorn. Det saknas såväl skottgluggar, kreneleringar som fasta stridsplattformar. 
 
Syftet var därför inte att föra strid under en lång belägring. Tornet fungerade snarare som ett passivt skydd, där människor och värdeföremål kunde söka säkerhet tills faran var över.  
 
Från tornets höjd kunde man dessutom hålla uppsikt över omgivningen och upptäcka annalkande hot. Senare kom kyrkklockorna att spela en viktig roll för att varna och samla befolkningen. 
 
Ett levande minne från medeltiden 
Sollentuna kyrktorn är mer än bara en del av kyrkans silhuett. Det berättar om en tid då kyrkan var socknens viktigaste byggnad, inte bara för gudstjänst utan också för trygghet och överlevnad. De smala dörrarna, de högt placerade ingångarna och avsaknaden av fasta trappor vittnar om ett samhälle där försiktighet, funktion och säkerhet var viktiga.  
 
Än i dag kan man i tornets konstruktion läsa spåren av dessa medeltida tankar och förstå varför kyrktornet blev en av bygdens mest betydelsefulla byggnader, utöver den religiösa innebörden. 

(Det nuvarande tornkrönet uppfördes först 1841.)