Som 16-årig ungdomsledare insåg Maja Holmberg att man kunde ”få hänga” i kyrkan jämt om man jobbade där. Men det var betydligt djupare än så.
– Jag hade en tydlig upplevelse av att vara ledd och fick ett tilltal, en kallelse som sa mig att jag skulle bli präst. Och eftersom jag var 16 år ville jag inte vänta.
Men riktigt vad en präst gjorde visste hon inte. Leda gudstjänst? Det verkade kul. Predika? Absolut. Hon gjorde en lista över arbetsuppgifterna och insåg att det var en bra möjlighet att kunna förvalta sin styrka och förmåga.
Övertygelsen om att vara ledd av Gud är självklar även idag. Även om hon givetvis har en betydligt mer nyanserad bild av vad prästkallet innebär.
– Jag tror att Gud har en plan, men jag ser vägen först efteråt. När jag blev mottagen som distriktschef här i Sollentuna kyrka fick jag en stark aha-upplevelse av att det var just hit jag skulle.
Känsla av mening
Helt ny i församlingen är hon inte. För fem år sedan kom hon till Turebergs-kyrkan som pastorsadjunkt direkt efter prästvigningen.
Efter ett par år i Kummelby kyrka som präst och som samordnare började hon en tjänst i Täby, men är nu tillbaka. Nu som distriktschef för Sollentuna kyrka.
– Jag fick en förfrågan och det är här jag ska vara. Jag fick en känsla av mening.
En distriktschef är arbetsledare och en form av chef underställd kyrkoherden. Men hon känner sig mer komfortabel med begreppet samordnare än distriktschef.
– Jag ska samordna arbetslaget och de frivilliga och samtidigt sitta i ledningsgruppen. Svenska kyrkan har en ganska komplicerad organisationsstruktur. Men vi är i första hand satta att tjäna.
Vad är det svåraste med att vara präst?
– Man kan vara präst på olika sätt, men man kan inte vara mindre än hela sitt jag. Jag är präst, men i första hand möter man en människa. Dessa möten gör mig känslo- mässigt berörd. Och det är både roligt och jobbigt.
Tålamod
Maja Holmberg hittade till kyrkan och till Gud i samband med konfirmationen, som många gör.
– När jag hittade Gud var det känslomässigt väldigt starka effekter, som det kan vara i tonåren. Det var lätt att känna tro. Min kamp uppstår när det inte känns.
Hur gör du när du tvivlar?
– Jag ber Gud om tålamod. Tro är knepigt, men vi tänker ofta fel om begreppen. Först när jag inte märker Gud behöver jag en tro. Jag har överlevt några sådana faser nu. Det gäller att vänta och ha tålamod och tillit. Gud är ju lika mycket där. Jag vill ha en kyrka som hjälper oss att tro, även när vi inte känner Gud.
Vardagsrumsgudstjänst
I Sollentuna kyrka är traditionen påtaglig. Sedan 1100-talet har människor döpt sina barn, gift sig och begravt sina anhöriga. En svindlande känsla.
Men åldern tar ut sin rätt. Kyrkan behöver åter renoveras.
Hennes första uppgift som distriktschef blir därför att förbereda för ”året i exil” då Sollentuna kyrka stängs under hela 2020 för renovering. Klart är att S:t Eriks kyrka kommer vara öppen för gudstjänster, men riktigt hur allt ska gå till i praktiken är för tidigt att uttala sig om.
– Vi ska försöka göra det bästa möjliga av det året och också ta hand om de möjligheter som en stängning ger, även om det också är många praktiska saker som ska lösas.
Det finns en berättelse om att man firade gudstjänst i S:t Larsgården i samband med en tidigare mindre renovering för ett antal år sedan.
– Något hände med gemenskapen. Man tog tillvara på varandra lite mer och firade någon form av vardagsrumsgudstjänst. Det behöver inte vara fel.
Marie Starck