Någon sa att allt som är viktigt kostar. Och viss kostar det på. Det kostar på att se en värld som är så drabbad, stukad och ur balans, att se vårdpersonal slita. Det kostar på att se sjukdom och lidande, sorg och smärta. Några av oss ser det på distans genom tidningar och TV, andra av oss ser det på nära håll utan att ens kunna vara nära. Det kan också kosta på att mötas i den nära relationen, kanske är vi olika när det kommer till oro och förhållningsätt till myndigheters rekommendationer, kanske tycker vi olika kring om barnen ska få åka hem till den där kompisen som just varit förkyld. För bara några månader sedan kunde det räknas till småsakerna. Idag är det på liv och död. Idag tär de där frågorna på oss och våra relationer. Det tär att inte få krama om barnbarnen, att inte veta om vi har jobbet kvar, det tär att inte på skoja med kollegorna vid kaffeapparaten, det tär tillochmed att inte få stressa i kollektivtrafiken till en hämtning. Det kostar på att inget kunna göra och samtidigt är det nog viktigare än någonsin att handla solidariskt och medmänskligt, och även detta kostar på.
Vad göra med oron?
Vi är nog många som kan känna oro över Coronakrisen, ”den osynliga fienden” och ovissheten inför framtiden. Kanske har viruset drabbat människor som står oss nära, kanske är vi oroliga för att någon äldre anhörig ska bli smittad? Kanske handlar oron om jobb och ekonomi? Kanske är vi oroliga för hur världen ska se ut – efter Corona? Oro kan ju gränsa till omsorg. Men oro kan också bli till plågsam ångest. Hur gör vi då för att hantera oron? Ett första råd är att försöka undvika att fastna i orostankarna, undvika att älta dem. En väl beprövad metod är att notera tankarna utan att gå in i dem, och istället rikta uppmärksamheten mot något man har i närheten och som är lätt att ta till. Det kan vara att lyssna på musik, läsa en bok, städa, arbeta, lyssna på fågelsången eller leka med barnen. Många kan också ha hjälp av att fokusera på sin egen andning. Kanske hålla handen på magen och känna kroppens in- och utandning. Oavsett vad vi väljer att rikta vår uppmärksamhet emot så handlar det om att öva medveten närvaro.
Göra det vi kan
I en pandemi är det mycket som är bortom vår egen kontroll. Då är det samtidigt extra viktigt att få ta vara på det vi faktiskt kan påverka. Det kan ha betydelse för andra, men påverkar också den egna hälsan. Hur det ser ut för oss varierar, men alla har vi något vi kan påverka i våra liv. För några av oss handlar de om att skapa rutiner för en arbetsdag hemma, för andra handlar det om att komma upp ur sängen. För någon annan handlar det om att visa extra hänsyn till partnern eller vännen som är extra orolig. Några av oss handlar mat till den som inte själv har möjlighet att komma till affären, andra ger en extra gåva till en organisation som stöder de mest utsatta.
Vårda relationerna
För många av oss blir det kanske extra tydligt hur viktiga våra relationer är. När vi nu ska undvika många av våra vanliga umgängesformer påminns vi om hur mycket våra olika relationer och sammanhang betyder för oss.
Någon eller några är vi kanske tillsammans med extra mycket nu, då är utmaningen att vara rädda om varandra, ge varandra eget utrymme men också hitta på trevliga saker att göra ihop. Kanske kan den ökade tiden tillsammans också användas till att upptäcka nya sidor hos varandra, ta tid att lyssna. Nyfiket och intresserat. Kanske blir det istället tydligt att relationen inte mår bra. Att vårda den kan ju då till exempel handla om att försöka pausa irritation och gräl och boka tid för familjerådgivning. Något som ju samtidigt kan vara friskvård.
Men det finns också många människor vi av olika orsaker inte kan möta just nu. I alla fall inte på de sätt som vi är vana vid. Vännerna, arbetskamraterna, barnbarnen. Även de relationerna kan vi ge tid att vårda, men då via telefon, videosamtal, brev eller promenader och möten utomhus.
Passa på
Kanske är ett rimligt förhållningssätt att ”passa på”. Att passa på att visa hänsyn och solidaritet. Att passa på att bryta vanor som jag inte trivs med, att passa på att dra ner på tempot om det tidigare varit för högt, passa på att fördjupa, att kanske omvärdera och att hinna tänka en tanke klart. Kanske leder det till att något rensas bort och något annat läggs till eller fördjupas. Kanske blir närmiljön viktigare. Fågelsången, träden, växterna. Kanske blir det ett tillfälle att öva förmågan att leva med ovisshet, öva tillit och hopp.
Kanske kan den snart 100 år gamla Sinnesrobönen vara till hjälp när vi söker ett hållbart förhållningssätt.
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
….
….
Ge mig tålamod med sådant som tar tid,
tacksamhet för allt gott jag har
och förståelse för dem som har annat att kämpa med än jag själv.
Thomas Ericson och Elisabeth Mannerberg,
psykoterapeuter vid Livscentrum – församlingens samtalsmottagning och familjerådgivning