Johanna Sollerman, krisstödssamordnare i Örebro kommun, hade semester den där tisdagen, den 4 februari. Hon satt hemma. Blev först irriterad över alla meddelanden i jobbmobilen. Förstod snabbt att det var något allvarligt som hände i stan. Att hon behövde åka till jobbet.
Inom en timme var hon på plats. Då var krisarbetet redan i full gång. Kontakter mellan kommun, region, kyrka, civilsamhället och olika föreningar bara rullade på.
Snabbt öppnade olika krisstödscentrum.
– Det första blev i Hagakyrkan. Kommunens krisstödjare och personer från olika organisationer, bland annat Svenska kyrkan, var snabbt på plats, berättar Johanna.
– Att det råkade vara en kyrka, med sina religiösa symboler, spelade väldigt liten roll. Grunden var tydlig: Det fanns ett naturligt förtroende. Vi såg också snabbt att det fanns en stor efterfrågan bland personer på plats att få möta religiösa representanter från olika håll.
På kort tid mobiliserades präster, diakoner, pastorer och imamer, tillsammans med krisstödjare från kommun och region. Johanna lyfter fram grundförtroendet som fanns, och som gjorde att arbetet bara rullade på.
– Det blev en pragmatisk samordning med extrem flexibilitet. Vi från kommunen ledde arbetet och det fanns ett högt förtroende för varandras kompetens och vilja att hjälpa.
När hon pratar om krisarbetet de där första dagarna, använder hon förnamnen på många av de personer som hon hade kontakt med. Det verkar vara en av flera faktorer som gjorde att arbetet flöt på: Man kände varandra sedan innan och ett förtroende hade byggts upp i vardagen som nu även fungerade i en kris. Som en av hennes kollegor svarade på frågan ”Vad gjorde du?” ”Jag ringde till de som fanns i min telefonbok.”
– Ingen sa nej när jag ringde för att be om att personer skulle bemanna ett kriscentrum eller om tillgång till lokaler. Jag hann knappt ställa frågan innan de sa ja, berättar Johanna Sollerman.
Är du förvånad över att samarbetet gick så bra?
– Nej, men det var starkare än jag vågat tro och det gör mig väldigt stolt. Jag blev överväldigad och tänkte ”oj, vad samarbetet håller”. Det vi trodde fanns visade sig vara sant.
– Så här en tid efter händelsen ser jag hur vi ökade förtroendet för och mellan många organisationer, föreningar, samfund och individer. Känslan är att vi alla är en del av Örebro.
Johanna framhåller gärna det oerhörda värdet det är för ett samhälle att representanter för Svenska kyrkan visar på den enighet som finns med andra religioner kring frågor om jämlikhet, människovärde och mot rasism.
– Den samverkan som finns mellan olika religionsföreträdare i Örebro, via Interreligiösa och Interkulturella rådet, behöver fortsätta både operativt och symboliskt.
Att det fanns ett ”vi örebroare” under krisen, och att den sammanhållningen var väldigt stark, blev tydligt direkt när krisen var ett faktum.
– Jag hoppas att alla i Örebro fortsätter med den modellen framåt. Det är ett värdefullt ”tillsammanstänk” om hur vi äger problem/jobbiga situationer, säger Johanna.
Vad är det viktigaste du tar med dig efter skolskjutningen?
– Vikten av att fortsätta hålla kontakt och samarbeta i vardagen. Även om vi inte tänker lika i varje detalj är det viktiga att vi låter förtroendet mellan oss växa. Det fanns innan, men har ökat när det visat sig att kontakterna håller.
Texten har ursprungligen varit publicerad i magasinet ”Örebro - Mitt i livet”, nr 2/2025.