Lyssna

Nyhet / Publicerad 3 september 2025

Därför är jag medlem i Svenska kyrkan

Varför är du medlem i Svenska kyrkan? Vi ställde frågan till några örebroare. Här är deras svar.

Christer Hansson, arbetsmiljöexpert.
- Jag är medlem i Svenska kyrkan för att jag hör hemma där. Det är min andliga familj – en plats där jag får känna mig trygg, välkommen och buren i en större gemenskap. 

Elin Stengarn, klubbchef KIF Örebro DFF.
- För att det är en trygg plats i en tid då samhället inte alltid känns säkert. Kyrkan står för medmänsklighet, gemenskap och stabilitet – något jag tror många av oss behöver mer av idag. Jag uppskattar särskilt Svenska kyrkans öppenhet för alla, oavsett tro, identitet eller bakgrund, vilket jag tycker är mycket värdefullt. Dessutom är det stöd som kyrkan erbjuder genom samtal och närvaro oerhört viktigt för många familjer. Jag har själv använt mig av samtal inom Svenska kyrkan när livet känts lite tufft, och vet hur värdefullt det stödet kan vara. 

Johanna Bergdahl, kock.
- För att vi tillsammans jobbar med en färdplan för klimatet, där jag som även är anställd i Svenska kyrkan kan vara med och göra förändring. Det är lärorikt och väldigt roligt!   Som medlem hjälper man också utsatta människor i olika situationer, ungdomar, barn och äldre. Och så finns det mötesplatser och trygga punkter. 

Richard Kennett, producent inom kultur, nöje och event.
- Jag delar kyrkans sociala värdegrund – idén om alla människors lika värde – och värdesätter att kyrkan omsätter den i konkret handling. Ett bra exempel är att kyrkan varit initiativtagare till Örebro Stadsmission, som gör ett ovärderligt arbete för människor i utsatthet. För den som delar kyrkans sociala värderingar kan ett medlemskap vara ett enkelt men meningsfullt sätt att bidra. 

Dennis Karlsson, säljare. 
- Jag vill vara med och stötta en organisation som tar socialt ansvar, finns till för människor i kris, står upp för allas lika värde och erbjuder hjälp och gemenskap. Kyrkans sociala arbete är ovärderligt, särskilt för utsatta grupper.

 

Texten har ursprungligen varit införd i magasinet ”Örebro - Mitt i livet” nr 3/25.