Tal vid Palestinademonstrationen 11 okt 2026

Just nu pågår Svenska fredsrörelsens initiativ där namnen på de 20 000 barn som dött läses digitalt mellan 8–12 oktober.

I augusti i år rapporterade FN om att ett barn per dag dödats i Gaza sedan den så kallade vapenvilan inleddes 10 okt 2025.

Ett barn varje dag.

Ett barns liv har utplånats varje dag under ett års vapenvila och det är outhärdligt att tänka på det, att uttala det och att förstå.

Det är här orden inte längre räcker till och förlorar sitt värde

Som att säga: Alla barn har rätt till liv

När orden tar slut behöver handlingen ta vid. Vi ska fortsätta att agera, burna av tro som ger oss mod, hopp som vägrar ge vika och kärlek som aldrig får vara passiv.

Jag tänker att det finns något viktigt i just detta – att vår tro inte bara ger oss tröst och hopp, utan också förpliktigar oss att handla.

Som troende och som människa måste jag och vi fördöma all form av våld.

• Vi ska påminna världen om att det inte är vapenvila eller fred.
• Sveriges regering behöver agera för folkrätten och för att våldet stoppas!
• För att häva Israels olagliga ockupation.
• Internationella lagar är glasklara – civila ska skyddas i krig. Det gäller alla, alltid och överallt.
• Det internationella samfundet har ett ansvar att stoppa pågående folkrättsbrott och att utan undantag stå upp för folkrätten när den kränks, utmanas eller undermineras

Det vi kan göra i detta nu är att skapa hopp genom uthållighet; den uthållighet ni visat vecka efter vecka.

Det är ett bevis på hopp att ni vägrar låta omvärlden glömma situationen i Palestina.

När vi agerar för mänskligt hopp blir människor medmänniskor och hjälper och stödjer varandra i det svåraste av svåra. Det skapas motståndskraft. En symbol för ett levande hopp om en framtida rättvis fred och frihet.

I grunden handlar det också om solidaritet över gränser, en världsomspännande solidaritet.

Solidaritet är inte alltid enkel. Tvärtom är det kanske den solidaritet som kostar oss något som betyder allra mest.

Kollegan och prästen Munther Isaac i den evangelisk lutherska kyrkan i Jordanien och det heliga landet talar om den kostsamma solidariteten.

”Vår smärta förstärks av insikten att den västerländska kyrkan har valt att vända bort blicken. Vissa har gett sitt tysta godkännande, medan andra aktivt rättfärdigar vårt utplånande.

Kyrkan i väst har förlorat sin profetiska röst.

När historien skrivs kommer era uttalanden om mänskliga rättigheter och fred att framstå som tomma ord, eftersom ni inte vågade tala när det faktiskt kostade något.

Vi har gett upp om hoppet att den västerländska kyrkan ska hjälpa oss att stoppa detta folkmord.”

På det vill jag svara:

Vår tro kallar oss att vittna.

Vår tro ger oss mod och styrka att stå upp för våra medmänniskor, också när det innebär ett pris för oss själva.

Det är rättvis fred och den kostsamma solidariteten - som ska leda oss.

Det är tro och hopp och kärlek - som ska bära oss.

Gunilla Hallonsten, kyrkoherde Svenska kyrkan Malmö