Sjukhuskyrkan skänker hopp i utsatta situationer

– Vi är inte kirurger, vi är inte ute på avdelningar och räddar liv. Men vi finns där för patienterna på deras villkor, och det finns mycket glädje i den kontakten, säger sjukhusprästen Michael Andersson.

Birgitta Strelert har över 20 års erfarenhet som sjukhuspräst, och Michael Andersson har efter många år som bland annat församlingspräst varit ett drygt år på Sjukhuskyrkan i Malmö. I deras rum finns plats för både enskilda samtal och sorgegrupper, för såväl vuxna som barn, tonåringar och hela familjer.

Den spontana bilden av yrket sjukhuspräst blir lätt att det alltid är väldigt tungt. Men Birgitta och Michael håller inte riktigt med. Birgitta säger:

– Det är klart att vi möter många som är sjuka, och vi möter många anhöriga till människor som avlidit. Men när man vet vad man kan hjälpa dem med, så kan man göra väldigt mycket. Vi vet ju att sorgegrupperna hjälper jättemycket, och innan det har vi förberedande samtal där vi pratar med varje barn eller förälder individuellt och även då kan vi hjälpa.

Trygghet trots maktlöshet

Michael håller med om att det kan vara tungt, och att man möter mycket maktlöshet, även från personalens sida när det inte finns mer de kan göra medicinskt för patienten.

– Då kan jag fråga "Men vad gör du då?" Då säger någon att de höll patientens hand, de lyssnade, eller de fanns bara där. Och vad hände då? "Jo, det kändes bra". Och det är mycket så i våra arbeten, vi finns där på patientens villkor och låter dem vara inte bara sin diagnos, utan människor som längtar efter att få komma hem och tvätta och säga hej till sina katter eller vad det nu kan vara. Jag skulle säga att det finns väldigt mycket glädje i den kontakten, när man möter det allra mest sårbara och mänskliga.

Han lägger till:

– Där är väldigt mycket som ger hopp varje dag. Och folk blir dessutom också friska på sjukhus. Ibland finns nog bilden av oss som liemannen som går runt och liksom samlar in själarna, men vi är ju också där bara för att säga hej och visa att vi finns.

Birgitta förklarar att hon oftast är klädd i ljusa kläder på jobbet som en motvikt till det tunga och mörka. Även i de tyngsta stunderna försöker sjukhusprästerna ge hopp.

– Det är alltid patienten som styr samtalet. Ibland finns det inget hopp, patienten vet att hen kommer att dö, men vet inte exakt när. Men då finns det annat som är hoppfullt, att få komma hem till sin trädgård en sista gång kanske. Vi kommer ju inte med något trollspö, ska man dö så ska man dö, men vi kan ta del av patientens tankar och hitta vad som är hoppfullt för just den patienten. Det blir väldigt avskalat, det spelar ingen roll om det är professorn eller städaren som är sjuk, i det läget är vi likadana.

Michael tycker också att det är viktigt att kunna benämna hopplösheten för en patient som är omgiven av en kärleksfull familj som försöker vara positiv.

– Det kan bli otroligt ensamt för den som är sjuk. "Ni är där i något slags hopp, jag är här i en hopplöshet." Då blir vår uppgift att vara kvar i det hopplösa, och det kan ge något, om inte hopp så i alla fall mindre ensamhet. Och det gör något med oss alla.

Hopp trots allt

Michael betonar att de bibliska berättelserna alltid har en utgångspunkt i hopplöshet. Det mest centrala är att Gud, som ska vara mäktig och fixa allt, dör på korset. Han tar också exemplen med David och Goliat, där jätten blir besegrad av en herdepojkes lilla sten och Jesus som rider in på en enkel åsna i Jerusalem vid påsken.

– Det är alltid det lilla, det sårbara, det borträknade, det utstötta, det konstiga. Hoppet är mer osäkert, sårbart och kämpande, tänker jag, och det tycker jag är det finaste i vår tro. Det är där det händer grejer. Det är inte alltid den största eller den snyggaste som är den starkaste. Här kommer kyrkan med en annan berättelse: det är inte så tydligt, det är mer osäkert än så. Hur kan vi nå fram till det som ger liv och hopp och kärlek? Kan det komma liv ur död? Man kan känna att allt är kört men ändå kommer det någonting som ger ny kraft eller en ny vinkel.

Birgitta tar vid:

– Vi kan hjälpa genom att prata om hur man vill att den tiden man har kvar ska vara. Vi kan inte säga "Gör så här", för det som är rätt för en person är helt fel för en annan. Vi möts i samtal där man ger och tar av varandra. Man blir aldrig specialist på döden, för ingen vet ju faktiskt vad som händer när man dör, där är vi alla lika små.