"Jag blir sjuk då och då, men jag lever"

”Jag blev sjuk i depression när jag var 25 eller 26 år, och jag blev mycket, mycket deprimerad. I början åt jag ingenting och folk var rädda att jag skulle dö. Jag hade två små barn men jag satt bara inomhus och gick ingenstans. I mitt hemland var jag lärare och läste arkeologi på universitetet, när jag kom hit till Sverige satt jag bara hemma med två små barn.

Det var en släkting som direkt såg att jag hade depression, för hennes man hade också det. Jag började ta medicin men i början blev jag värre och värre av den. Jag hade den i cirka tre månader och sedan insåg jag att jag var gravid, så då började jag ta mindre och mindre medicin.

Ett år efter att min yngsta dotter fötts så var depressionen tillbaka. Min man tog inte hand om mig i depressionen, vi har varit skilda sedan sedan 1998, men han har alltid hjälpt till med barnen. Barnen är stora nu, är gifta och studerar. Det går bra för dem.”

”Jag tar fortfarande medicin mot depression och ångest, det kan jag inte sluta med. Jag blir sjuk då och då, men jag lever. När jag börjar må dåligt nu för tiden så promenerar jag, jag går till kyrkan eller moskén, jag läser Bibeln eller Koranen. Jag måste göra något direkt när jag mår dåligt.

Och jag finner styrka i Gud. Jag har en kompis som försökt begå självmord tre gånger, och jag har hämtat henne mitt i natten och tagit henne till sjukhuset. Jag försöker säga till henne att lyssna på Gud, för Gud finns och du slappnar av om du läser Bibeln eller Koranen. Du börjar tänka.

Gud vill inte att jag ska ta livet av mig och med hjälp av Gud mår jag bra. Medicinen gör mig också positiv och jag mår bra av att prata med folk och hjälpa andra. Jag sitter inte hemma nu, jag gör saker hela tiden. Jag tänker inte på om jag kommer att bli deprimerad igen. Kommer det en tanke om depression, då går jag ut.”