"Det blev till slut att jag visste att jag skulle dö av missbruket"

”Vändningen kom på julafton 2002 när jag sov i en källare vid Värnhemstorget. Jag hade sovit där i kanske en vecka och på julafton vaknade jag av att det doftade kaffe. Det är inte en doft som vanligtvis finns i källarutrymmen och jag såg ett par mormorsben från där jag låg, sådana där mörka nylonstrumpor med fotriktiga skor. Hon ställde ner en bricka med nybryggt kaffe, smörgåsar och julklappar och pinnade iväg. I julklapparna fanns nya underkläder, strumpor och cigaretter.

Det var en medmänsklighet jag inte fick uppleva annars, för hon måste ha vetat att jag var där. Man går ju inte ner i ett källarutrymme med kaffe och julklapp utifall att det händelsevis är någon där som behöver det. Det var medmänsklighet när jag var hemlös och knarkade, blev utnyttjad, spottad på, urinerad på och våldtagen. Den lilla handlingen fick mig att inse att jag inte kunde ha det så där. En vilt främmande människa brydde sig mer om mig än vad jag själv gjorde. Handlingen gjorde att jag kände ett värde i mig själv och det fick mig att söka hjälp och senare behandling under 2003. Jag vet inte vem den damen var och jag har försökt hitta henne, men jag har aldrig lyckats. Ingen vet vem jag pratar om.

Det hon gjorde gör att jag varje dag försöker visa minst ett tecken på medmänsklighet, att se människor. Nu finns hon nog inte längre kvar, men jag är evigt tacksam att hon sådde ett frö som ledde till att jag senare under 2003 blev drogfri.”

”Jag hittade min pappa död när jag var 10 år. Jag mådde fruktansvärt dåligt för ingen ska behöva uppleva det. Jag hade alltid varit mobbad och den enda jag kunde prata med var min pappa.

När jag gick runt i området och grät så var det ett äldre gäng som tog mig till sig, då kände jag mig sedd igen. De sniffade och jag såg upp till dem. Jag kände tillhörighet och jag kände att jag hittade hem, för helt plötsligt behövde jag inte känna. Jag började sniffa och sedan blev det sakta värre och värre. Jag var bara ett jobbigt barn och hamnade i OBS-klass.

Det blir inte bra. Alla barn triggade varandra och drog med varandra.”

”Det blev till slut att jag visste att jag skulle dö av missbruket, för mig handlade det bara om när. Jag hade helt förlikat mig med det och det kändes inte som något problem. Vad som var ett problem var att vakna varje dag och tänka ’nähä, inte denna natten heller’. När jag gick in i behandlingen var jag 100 procent på att jag aldrig mer ville ta droger.

De frågade mig under behandlingen vad som skulle kunna hända för att jag skulle känna att det var försvarbart med ett återfall. Jag svarade att det skulle vara om jag förlorar någon av mina barn. Men när min dotter dog så var det inte ett alternativ med återfall, för då hade drogerna vunnit igen och barnen hade förlorat mig.

Jag tror att döden kan vara en befrielse för vissa, jag brukade känna att den kunde vara det men idag vill jag fortsätta leva.”