"Jag har nog kastat det mesta bakom mig"

”En vanlig dag går jag upp, sätter på kaffet och sitter här och fikar några timmar med mig själv och äter mackor. Man ska inte bara ta några mackor utan det får vara på fina fat och så där.

Det har inte gått någon nöd på mig. Jag är så att jag tar det mesta med en klackspark och har inte haft så lätt för att känna missmod i livet utan jag har nog kastat det mesta bakom mig. Om telefonen inte ringer eller ingen knackar på dörren så undrar man vad man kan ha gjort för någonting, och kan känna att ingen tänker på en. Men de har ju sina liv och känslan går över med detsamma. Om det är missmod vet jag inte, men man kan känna sig lite nedstämd så klart.

Mamma jobbade på vetefält och min pappa i stan. Jag fick sitta med min 8 månader gamla syster på vetefältet med henne inlindad i blast för att hon inte skulle frysa. Så var min barndom. Det kan ha spelat in i min inställning till livet för jag fick ju aldrig ha någon barndom, utan drog på åtta syskon. När jag fick mitt första jobb så hade vi inte haft en tandborste i hela livet, bara en sån sak, så det första jag gjorde var att köpa tandborstar till sina syskon för jag tänkte att tänderna ska de behålla i alla fall. Jag fick bli som en mor för dem så jag blev vuxen fort.

Det var många problem tidigare med min son, som har varit narkoman. Det luktade konstigt i hans rum och ibland kom han hem och såg lite konstig ut. Men han har alltid varit ärlig för han har aldrig sagt att han inte gjort det. Jag har varit med på avgiftningar och en gång sa dem att det är mycket, mycket sällan en förälder följer med.

Det slutade, men sen hittade jag honom här borta många år efter och såg med detsamma. Han erkände att det var några piller han tagit men lovade att inte börja igen. Hans tjej är det bästa som har hänt honom och jag känner mig trygg. Han är den enda som hjälper mig med allting och ringer alltid på måndagar för att kolla om jag behöver någonting. Han gav mig en sån här platta för jag ser så dåligt och han tyckte att jag ska ha roligt.”

”Fast det stämmer nog att jag alltid har känt någon kombination av missmod och livsmod, det har jag både för min egen och för min sons skull. Min man dog när han var 56 år och barnen var små. Jag blev ensam med dem, så jag hade fullt upp och hade inte tid att känna efter. Jag fick cancer i tre vändor efter det och skolios. Folk är så glada i att berätta om sina sjukdomar men det är det värsta jag vet. Man lär sig leva med skavankerna. 

Det var en psykolog som sa till mig en gång att hon aldrig sett en människa som är så arg men ändå så lugn. Jag tror inte man har någon nytta av att hetsa upp sig, man gör det ibland men det får vara till en viss gräns för annars är man bara förbannad och arg. Nej, jag försöker se det bästa i det onda.”